Kommunistlogik

Häromdagen besökte jag och maken det kubanska konsulatet. Ni som brukar läsa min blogg vet hur lite jag har till övers för konsulat i allmänhet och det kubanska i synnerhet. Som en liten röd kommunistiskt ö ligger det insprängt i det borgerliga mörkblåa Stocksund här i Stockholm. Själva konsulatet är närmast att likna vid en liten oansenlig barack med gallerförsedda fönster. Vad man nu ska ha det till. Det är väl knappast någon i grannskapet som tänker bryta sig in och kräva asyl. Väl insläppt genom gallergrindarna måste man alltid sitta ned och vänta i en evighet även om det inte finns någon före en i kön. När man sedan får komma fram till luckan och man får göra sitt ärende, försvinner de in någonstans i de bakre regionerna och så får man vänta i en evighet till. Man måste alltid ha med sig 1000 kopior på allting varpå de sedan kopierar dessa papper en gång till. Jag tror inte att miljötänkande står särskilt högt i kurs på Kuba. När man sitter där och väntar kan man titta på en käck turistfilm med vackra miljöer och glada dansande kubaner eller så kan man läsa kamrat Fidels reflektioner över allt och ingenting. Dessa återfinns i små fula kopierade maskinskrivna häften och inbjuder inte direkt till läsning.

Anledningen till konsulatbesöket denna gång var att min man för ett år sedan ansökte om något som kallas PRE. Kubaner som har uppehållstillstånd i ett annat land på grund av exempelvis giftermål har lämnat sitt land legalt och förlorar därmed inte sitt medborgarskap, vilket är fallet med dem som har flytt landet. Däremot måste de ansöka om PRE om de vill behålla sin "status" som kubanska medborgare. Ansöker man inte om detta eller får avslag kan man som kuban endast vistas i landet på samma villkor som turister. Detta innebär exempelvis att man inte får stanna hur länge man vill, man får inte köpa eller äga hus, inte jobba och man får inte bo hemma hos sin egen familj. INTE BO HOS SIN EGEN FAMILJ! När man väl ansöker om detta med 1000 dokument måste man också betala en summa pengar för de MÅNADER man måste vänta. Detta är naturligtvis en form av straffavgift för att man lämnat sitt hemland. Dessa dokument skickas sedan till Kuba, inte per post, inte per fax utan med en person från konsulatet när denne behagar resa till Kuba. Väl där ska dokumenten godkännas av någon minister och man kan helt godtyckligt få avslag efter att ha betalat pengar i flera månader eller mer. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte vara välkommen tillbaka till sitt hemland och inte ha rätt att bo hos familj och vänner. En landsförvisad paria utan rättigheter. Helt omöjligt.

Min make har i alla fall fått sitt tillstånd så nu kan han fortsätta vara kuban även på Kuba. Men min make kommer från en privilegierad familj med visst inflytande och detta spelar naturligtvis stor roll när de fattar sina beslut. De som inte gör det får fortsätta betala och hoppas att kamrat Fidel börjar reflektera över sin hädanfärd istället.