Vad hände?

Ingenting har skrivits här på bloggen på väldigt länge. Hela november bara försvann trots mina goda föresatser. Vad har hänt? Ingenting dramatiskt faktiskt. Jag har helt enkelt inte haft tid att underhålla den. Ni som läser min blogg vet att jag aldrig skriver om mina intetsägande vardagsrutiner så därför bidde det ingenting alls. Nu har jag en hägrande semester i sikte men återkommer till bloggen efter juldagarna.

Här, långt borta från den mentala istiden, kommer jag att befinna mig i drygt två veckor:



Hoppas att ni får en riktigt skön jul och inte blir för insnöade!

Kram
Havanna

Ur led är tiden

Tid. Vad är det egentlige? Den pågår ständigt utan uppehåll och den kan inte ignoreras. Det pratas ständigt om tid (i tid och otid). Man ska ta tillvara på tiden, heter det. Hur gör man det? Tiden är inne, alternativt ute. Hur kan den vara det? Egentid är också viktigt. Kan man ha egen tid? Jag skulle gärna ha egen tid, dvs tid som bara jag kunde bestämma över. Tid som är elastisk och kan töjas ut vid behov eller tid som man kan radera då den inte behövs. "För Sverige i tiden", säger konungen. Jaha, säger jag. Tidlös är något positivt. Det betyder att något inte påverkas av tiden. Det vill jag vara. Tidlös. Man ska också hänga med i tiden. Hur ska man hålla jämna steg med tiden? Har man tid till det?

Vi lever i ett samhälle där tiden är objektiv, dvs den är alltid exakt och kan inte rubbas. En kvart är alltid 15 minuter och inte 16. Vi tycker om att dela in tiden i exakta små enheter och är mycket noggranna när det gäller var i tiden vi befinner oss. Svenskar blir alltid förvirrade när invandrare använder ett verb i ett tempus och ett tidsuttryck i ett annat. Vi vet då inte var i tiden han/hon befinner sig. Vi tar alltid tidsangivelser mycket bokstavligt. "Jag kommer om en halvtimme", innebär att den som väntar blir stressad/irriterad om personen i fråga inte har kommit inom just en halvtimme. I andra kulturer är tiden mer subjektiv. "I'm leaving in half an hour", kan betyda att jag eventuellt kommer att överväga att gå om en halvtimme. Befinner sig personen på en pub kan det betyda att han precis har beställt en öl och förmodligen kommer att beställa en till innan han funderar på att bege sig. Det måste vara trevligt att se tiden ur ett subjektivt perspektiv men nackdelen är att andra inte alltid har samma tidsuppfattning.

Eugene O'Neill skrev:

Det finns inget närvarande.

Det finns ingen framtid.

Bara det förflutna som händer åter och åter igen.

Nu.

Tål att tänkas på.

Språkförbistring

Jag har jobbat med språk i olika former i hela mitt liv. Nåja, nästan hela mitt liv. Jag har bland annat undervisat utländsk personal på olika företag i svenska. När man lär sig ett främmande språk och flyttar till ett främmande land uppstår nästan alltid roliga, udda och svårbegripliga situationer . Jag tänkte härmed delge er några exempel ur den digra samling jag har att ösa ur.

En mycket ambitiös elev från England skulle fullborda ett antal meningar för att öva på ordföljd i bisatser. Meningen började: Man bör skaffa barn, innan... Meningen i min elevs version: Man bör skaffa barn, innan man åker till kontoret. Hm, hur tänkte han då? Han trodde att skaffa betydde att man hämtade eller lämnade saker. Inte så konstigt med tanke på att vi så lättvindigt skaffar såväl barn som nya skor.

En kvinna från Kanada gick en intensivkurs i en vecka och var i början full av entusiasm. Efter en vecka talade hon sämre svenska än när hon började. Hon fick helt enkelt en mental blockering. Hon kunde inte ens svara på vad hon hette eller kom ifrån, sådant hon kunde innan hon började. Hon var dessutom rädd för svenska vokaler som hon kallade "the decorated ones". "Do we really need to use those decorated ones?" Ja, de ingår liksom i det svenska språket.

Jag frågade en kvinna från Indien vad hon hade gjort föregående helg. Hon berättade glatt att hon hade varit på Skansen. "Trevligt, vad såg du där?" Bra övning på preteritum med starka verb, tänkte jag. Hon hade sett älgar, sälar, björnar och rövar. Inte helt omöjligt men troligen inte det hon menade. Svårt det där med vokaler.

En annan elev från Indien berättade att han talade åtta språk. Detta hör inte till vanligheterna så jag frågade hur det kom sig. Han svarade då: "I learn languages out of love and respect for people". Finare än så kan det inte sägas.

En elev från England hade fått i uppgift att skriva och berätta om sin dag. Han hade tagit uppgiften på stort allvar och började ivrigt förtälja sin historia. När han kom till lunchtid lät det så här: "Jag hade en hora till lunch." Va? Really? Till saken hör att han kunde lite spanska och vad han menade var att han hade haft en timmes (hora) lunch.

Jag är en mycket bra och tålmodig lärare men det finns en sak som gör mig totalt förvirrad och uppgiven. Detta gäller framför allt engelskspråkiga elever. Om jag frågar: "När äter du lunch?" så svarar personen i fråga: "Jag du äter lunch kl 12." Varför? Två pronomen? Är det för att "du" påminner om engelskans "do" som används för att bilda frågor? Men varför upprepa det i svaret? Förbryllande.

För en del år sedan undervisade jag en liten tjej på sex år som kom från Tyskland. Familjen bodde i Sverige på grund av pappans jobb. Innan de kom hit hade de bott i USA så hon pratade mycket bra engelska. Detta var ett par veckor före jul så vi pratade om julen och vad hon brukade göra då. Hon hävdade envist att Jesus minsann kom från Tyskland. Men han föddes väl ändå i Betlehem? Jag sade att Betlehem låg i det land som nu är Israel. Då utbrister hon: "Israel is a dirty smelly country full of dirty smelly people." Exakt så, sade hon. Självklart är det ingenting som en flicka på sex år har kommit på själv. Det tragiska är att hon säkerligen hade hört sina föräldrar prata om detta. Att de kom från Tyskland gjorde inte precis saken bättre. Beklämmande.

Listan kan göras lång och jag återkommer säkerligen med fler exempel en annan gång. En sak kan jag dock säga med säkerhet och det är att jag genom åren har träffat många roliga och intressanta personer. En del av dem har förblivit vänner som jag uppskattar mycket.

Kvitter

Vill bara informera om att Havanna numera har brett ut sina vingar och börjat twittra också. Till höger på sidan återfinns mina senaste tweets. Någon mer som twittrar? I så fall får ni gärna twittra tillbaka. Kackel undanbedes. Kuckeliku på er!

Bad hair day?

Niqab! För dagar när man inte känner sig på topp. Känns ditt hår lite risigt och trött ibland? Drabbas du av oförtjänta blemmor i ansiktet? Känner du dig lite hängig? Är du bakis? Har du inte lust att börja jobba? Vill du skrämma livet ur små barn? Då ska du genast införskaffa en niqab! Den löser alla dina problem. Den finns att tillgå i 100 % härligt skrynkelfri polyester. Du kan alltså alltid bära den med dig i handväskan för alla eventualiteter. När andan faller på kan du likt Clark Kent dyka in i närmaste telefonkiosk (om det nu finns någon att tillgå), dra på dig skynket och gömma dig för omvärlden. Vänta inte! Skaffa den idag så får du några heliga skrifter på köpet. Garanterat spännande läsning.

OBS! Långvarig användning kan orsaka håravfall, glåmig hy, benskörhet och permanent arbetslöshet.

Förfördelad

Oj vad det är synd om Elisabet Höglund! Precis alla är dumma mot henne. Hon är fullständigt utmobbad av hela världen. Hennes bitterhet når snart Kikki-klass. Inte illa pinkat! Hon förtjänar definitivt respekt för att hon så ståndaktigt håller bitterheten vid liv. Den viker aldrig från hennes sida. År ut och år in proklamerar hon sin bitterhet ut över världen. Nu har människan skrivit en bok också. Fattas bara annat. Självklart måste man sätta bitterheten på pränt och spara den till eftervärlden. Där står att läsa om alla dessa onda människor som varit elaka mot henne. Fy på dem! Nu får de minsann så de tiger, tänker lilla Elisabet. Pilutta er liksom. De före detta kollegorna i det fantastiskt intellektuellt stimulerande programmet Förkväll får sig naturligtvis en känga eller två. Ingen av dem är journalist, bräker Elisabet. Nää, det menar du inte. Men Elisabet är en seriös sådan. Det var därför hon tog jobbet på TV4. Jo, jag tackar. Men återigen är hon värd en eloge för att hon lyckades bli sparkad från detta program. Det hade nog inte många gått i land med. Men det berodde naturligtvis inte på att hon var dålig. Nej, det var ren och skär åldersrasism naturligtvis. Om man inte vet vad man ska skylla på, kan man alltid skylla på någon typ av diskriminering.

Jag emotser nu förväntansfullt nästa drag. Fortsätt kämpa! Låt inte bitterhetens låga slockna.

Aftonbön

Eftersom mina föräldrar inte är det minsta religiösa var det min farmor som lärde mig att be aftonbön. Jag brukade tillbringa några veckor varje sommar i mina farföräldrars sommarhus och varje kväll bad jag och min farmor Gud som haver barnen kär. Jag minns att jag tyckte mycket om de stunderna. Nu i vuxen ålder är jag en förtappad själ och ber inte aftonbön längre men av någon anledning kom jag att tänka på just den här bönen häromdagen. För er som inte kommer ihåg den:

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver Fader vår

Amen

Det som slår mig med den här bönen nu är att jag inte alls finner den så förtröstansfull som jag gjorde som liten. Då kändes det tryggt att det fanns någon som tog hand om alla barn och vakade över dem. Nu känns den nästan obehaglig. Gud känns som en stor ful gubbe som har makt över alla barn. Oavsett vart de vänder sig är det minsann Gud som bestämmer om de får vara lyckliga och är de olyckliga kan de inte vända sig någon annanstans. Ingen valfrihet där inte! Är det någon som håller med?

Min kära farmor skulle inte ha tyckt om detta inlägg men jag ska tillägna henne en en egen bön som plåster på såren. God natt!

A tribute

I flera dagar har jag haft en låt fastklistrad i hjärnan som vägrar släppa taget. Låten heter Un monton de estrellas och handlar naturligtvis om stor olycklig kärlek. Den är skriven och framförd av den kubanske sångaren Polo Montanez. Han är närmast att likna vid ett nationalhelgon på Kuba och när han dog i en trafikolycka 2002 utbröt stor landssorg. Eftersom jag lever med låten är det inte mer än rätt att ni, kära läsare, också får ta del av den. Videon är som sig bör rätt cheezy men håll med om att låten är riktigt riktigt bra. En trallvänlig schlager av bästa märke.

Skit

Överallt görs det reklam för diverse rengöringsprodukter. Man ska putsa, gno och feja sitt hem i tid och otid så att det blir kliniskt rent. Gör man inte det börjar de elaka bakterierna frodas och gro och då är det kört. Jag har förvisso själv ett mycket välstädat och ordningssamt hem men det beror snarare på att jag har städ- och ordningsmani (se inlägg Ordning & Reda under kategori Mani), inte på att jag är rädd för bakterier. Dagens rengöringsprodukter ger sken av att kunna ta bort i stort sett allting. Spreja lite och simsalabim får du ett skinande badrum och ett glänsande kök utan minsta tillstymmelse till något orent. Är det verkligen nyttigt? Numera räcker det tydligen inte att man har en sådan där grej i toaletten som rengör när man spolar. Nej, nu har denna manick mordeniserats och man kan sätta fast den med hjälp av en sugpropp. Vitsen är att bakterierna inte ska fastna och bosätta sig i manicken. Jag undrar då: Spelar det någon roll om jag har lite bakterier i toalettstolen? Jag brukar inte använda toaletten för fotbad och jag använder företrädesvis vattenkranen i köket om jag är i behov av dricksvatten. Vad hände med: "Lite skit rensar magen"?

Idol?

Nu är det Idol-tider igen för hundrade gången. Vad är egentligen meningen med programmet? De som vinner blir det aldrig något av och efter att ha halkat längre och längre ner på B-kändislistan försvinner de ur det allmänna medvetandet för gott. Ändå upprepas proceduren varje år och det haussas och skrivs mängder med artiklar ur olika vinklar om denna pseudohändelse. Och lika säkert som amen i kyrkan startar mobbingdiskussionerna. Det är nämligen taskigt av juryn att tala om för de små liven att de inte kan sjunga. Många av dem kan faktiskt inte sjunga. Punkt slut. När ska det sluta daltas i Sverige? Det är synd om alla och kan man inte sjunga ska man få göra det ändå. Blaha. Men det värsta är inte att en del blir ledsna av kritiken utan att många skiter i den kritik de får och anser att kritiken är fel och att juryn är dum i huvudet. Att många unga idag växer upp med en stor portion självförtroende är naturligtvis positivt men att många fullständigt saknar självkritik är skrämmande. Låter man som som en brunstig åsna borde man vara tacksam att någon talar om det för en.

Hjärndöd? Lobotomerad?

Nej, kära läsare. Så illa är det inte. Jag har förstått att det är många som undrar vart jag har tagit vägen men jag kan lugna er med att jag lever, frodas och mår fint. Jag har helt enkelt tagit en paus från bloggen eller också är det bloggen som har tagit en paus från mig. Jag tillhör dessvärre (?) inte den kategori människor som lever efter devisen "Jag bloggar alltså finns jag". Jag har inte känt mig särskilt föranledd att skriva och inte heller att läsa andras bloggar. Det beror inte på att de inte intresserar mig. Det finns många intressanta, läsvärda, intelligenta, roliga och underfundiga bloggar där ute men jag har helt enkelt inte känt någon större lust att läsa och kommentera. Men nu när höstmörkret sänker sig och jag har någorlunda koll på min tillvaro känner jag bloggsuget komma tillbaka. All good things come to those who wait...

Kommunistlogik

Häromdagen besökte jag och maken det kubanska konsulatet. Ni som brukar läsa min blogg vet hur lite jag har till övers för konsulat i allmänhet och det kubanska i synnerhet. Som en liten röd kommunistiskt ö ligger det insprängt i det borgerliga mörkblåa Stocksund här i Stockholm. Själva konsulatet är närmast att likna vid en liten oansenlig barack med gallerförsedda fönster. Vad man nu ska ha det till. Det är väl knappast någon i grannskapet som tänker bryta sig in och kräva asyl. Väl insläppt genom gallergrindarna måste man alltid sitta ned och vänta i en evighet även om det inte finns någon före en i kön. När man sedan får komma fram till luckan och man får göra sitt ärende, försvinner de in någonstans i de bakre regionerna och så får man vänta i en evighet till. Man måste alltid ha med sig 1000 kopior på allting varpå de sedan kopierar dessa papper en gång till. Jag tror inte att miljötänkande står särskilt högt i kurs på Kuba. När man sitter där och väntar kan man titta på en käck turistfilm med vackra miljöer och glada dansande kubaner eller så kan man läsa kamrat Fidels reflektioner över allt och ingenting. Dessa återfinns i små fula kopierade maskinskrivna häften och inbjuder inte direkt till läsning.

Anledningen till konsulatbesöket denna gång var att min man för ett år sedan ansökte om något som kallas PRE. Kubaner som har uppehållstillstånd i ett annat land på grund av exempelvis giftermål har lämnat sitt land legalt och förlorar därmed inte sitt medborgarskap, vilket är fallet med dem som har flytt landet. Däremot måste de ansöka om PRE om de vill behålla sin "status" som kubanska medborgare. Ansöker man inte om detta eller får avslag kan man som kuban endast vistas i landet på samma villkor som turister. Detta innebär exempelvis att man inte får stanna hur länge man vill, man får inte köpa eller äga hus, inte jobba och man får inte bo hemma hos sin egen familj. INTE BO HOS SIN EGEN FAMILJ! När man väl ansöker om detta med 1000 dokument måste man också betala en summa pengar för de MÅNADER man måste vänta. Detta är naturligtvis en form av straffavgift för att man lämnat sitt hemland. Dessa dokument skickas sedan till Kuba, inte per post, inte per fax utan med en person från konsulatet när denne behagar resa till Kuba. Väl där ska dokumenten godkännas av någon minister och man kan helt godtyckligt få avslag efter att ha betalat pengar i flera månader eller mer. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte vara välkommen tillbaka till sitt hemland och inte ha rätt att bo hos familj och vänner. En landsförvisad paria utan rättigheter. Helt omöjligt.

Min make har i alla fall fått sitt tillstånd så nu kan han fortsätta vara kuban även på Kuba. Men min make kommer från en privilegierad familj med visst inflytande och detta spelar naturligtvis stor roll när de fattar sina beslut. De som inte gör det får fortsätta betala och hoppas att kamrat Fidel börjar reflektera över sin hädanfärd istället.

Flockdjur

Är nu tillbaka från Azorerna. Fantastiskt resmål från alla perspektiv. Men en sak har jag fått bekräftat och det är att jag inte är någon bra charterturist. Jag reser aldrig på charterresor men i det här fallet fanns det inte så många alternativ. För det första gillar jag inte kollektiv av något slag, för det andra ogillar jag dessa extra avgifter för allting (mat och dryck på planet är dyrare än Stureplan) och dessutom förstår jag inte de sociala koder som charterresande innebär. Man ska känna sig befryndad med dem som reser till samma resmål och man ska småprata om väder och vind och diverse andra ointressanta saker. Många reser på charterresor eftersom det är billigt och bekvämt och man inte behöver tänka själv. För egen del tycker jag att det är mer besvärligt att resa charter. Man måste, precis som här, anpassa sig efter den stora massan. På vårt "välkomstmöte" fanns det folk som på fullt allvar frågade hur man tog sig till poolen på hotellet där vi bodde. Är det verkligen fortfarande så? Klarar inte folk av någonting på egen hand? Problemet med charter är ju också att man inte blir delaktig i kulturen. Man skrapar bara på en välförnissad yta. Men det räcker nog för många att köpa lite inhemska produkter, få lite sol och äta lite god mat, för mat är ju som vi alla vet jätteviktigt. (För er som inte brukar läsa min blogg var jag just nu ironisk.) Vi hade förvisso duktiga guider men allting berättas alltid från ett svenskt perspektiv. Olof Palme var minsann duktig eftersom han påtalade hur det var under diktaturen i Portugal och då kan alla svenskar känna sig duktiga som sig bör. "Bilen gjorde inte sitt inträde här på öarana förrän på 80-talet, därför är alla vägar så smala". Oj, stackars dem, tänker turisterna. Vad efterblivna de är. Tänk att galoppera till jobbet, tänker jag. Det hedrar azorianerna att de inte gör reklam för sina öar. De vill helt enkelt inte ha för många turister. Med turister följer som bekant problem och man vill bevara öarna och deras flora och fauna så gott det går. All heder till dem. Res gärna till Azorerna men undvik charterturisterna (om det går). Nedan en bild på vulkansjön Eldsjön:

Saknad

Imorgon reser jag till Azorerna för lite semester och ridning. Men det jag verkligen saknar är Kuba. Nedan följer några av de hundratals bilder jag har därifrån. Jag lägger av princip inte ut bilder av mig själv eller nära anförvanter här på bloggen. Det vet ni som brukar läsa men kanske kan man skymta mig någonstans i periferin...

Den här mannen spelar alltid trmmor på samma bar i Trinidad de Cuba. Han är oerhört duktig och visst skulle han platsa i en turistbroschyr?

Mannen är Adonis och en fantastisk dansare. Han skulle absolut inte ha något emot att figurera på min blogg. Tvärtom, han skulle älska det.

Revolutionen är ständigt närvarande på Kuba. Bilden ovan är från Havanna.

Den här bilden tog jag eftersom bilen är så vackert puderrosa.

Det här är revolutionsmuseet i Havanna. Där kan man lära sig ALLT och lite till. Det var en gång i tiden diktatorn Batistas privatbostad. Castro har humor.

Likbil Havanna style...

Interiören är från restaurangen La Bodeguita del Medio i Havanna. Det sägs att det är där som Mojiton föddes. God är den i alla fall. Mer än man kan säga om maten.

Detta är Hotel Nacional. Ett av de mest mytomspunna hotellen i världen. Precis ALLA stora stjärnor har bott där. Jag kan verkligen rekommendera det. Att sitta på deras uteterass och ta en drink är en underbar upplevelse.

Gatubild från Gamla Havanna.

Teatern och Capitolium i tidig morgonsol.

Denna bild har jag visat förut här på bloggen men den är värd att visas igen. Skylten står utanför ingången till amerikanska ambassaden i Havanna.

Även denna bild är tagen utanför amerikanska ambassaden. De svarta fanorna symboliserar de kubaner som dött i kampen mot imperialismen. Onekligen en intressant utsikt.

Här badar vi uppe i Topes de Collantes. Jättehärligt och svalkande. Pricken till höger är jag.

Det här är ett av många slavtorn som finns kvar på Kuba. På så sätt kunde vakterna kontrollera att slavarna jobbade som de skulle ute på sockerrörsfälten. Mycket obehagligt att uppleva på plats.

Här pressar man ut saft ur sockerrören. Drick ALDRIG detta med rom! Det gjorde jag på inrådan av min make och blev våldsamt illamående och yr. Tack!

Jag har en förkärlek för byggnader. Detta isblåa hus återfinns i hamnstaden Cienfuegos.

Denna bild är också från Cienfuegos och visar att kyrkan och revolutionen samexisterar på Kuba.

Den här vägen sträcker sig 5 km ut i havet till Cayo Santa Maria där vi firade vår smekmånad. Notera frånvaron av vägräcken. Jag lyckades undvika att meja ner någon. Det var bara en eller annan krabba som fick sätta livet till. Om ni ska köra bil på Kuba: Tuta på allt som rör sig!

Vägen ner till stranden på vårt fantastiska hotell.

Det här är Rafael, min alldeles egna cowboy som jag brukar rida med när jag är i Trinidad de Cuba. Jag har t o m en egen sadel som jag fick i bröllopspresent. Den väntar på mig när jag kommer härnäst. Det är jättehärligt att rida med Rafael på hans fina hästar. Han låter mig numera också rida först och kallar mig för Capitana. Det tar jag som en stor komplimang. Det är ganska hård ridning eftersom skritt tydligen inte existerar men man får inte vara veklig. Jag klarar mig dock inte utan vatten och det är inte alltid det finns sadelväskor. En gång red han med min vattenflaska innanför skjortan i tre timmar...

Detta är Kubas motsvarighet till SSU skulle man kunna säga. Skillnaden är dock att man måste vara med. Inte så stor valfrihet alltså.

Detta är Grand Hotel i Trinidad de Cuba. Jag tog med bilden eftersom vi hade sviten innanför balkongen. Den hade jag inte bokat men de tyckte att det var trevligt med bröllopsgäster. Champagne fick vi också. Tack, Castro!

Den här bilden är också från Trinidad. Färgerna påminner om glass som jag brukade äta som barn. Tresmak, tror jag att den hette.

Ännu en bild från vackra Trinidad. Det är en gammal kolonialstad som numera återfinns på UNESCO:s världsarvslista. Det var där jag och min man träffades och det var där vi gifte oss. Åk dit!

Hasta la Vista, amigos!

Lång natts färd mot dag

Tunnelbanans röda linje 02.15-02.35:

Två medelålders kvinnor som varit ute och festat utan sina män halvligger på en bänk i väntan på tåget. Hungern har ansatt dem och de fantiserar om korv med mos, pizza och hamburgare. De bedyrar att vid det här laget skulle båda utan tvekan betala 200 spänn för en hamburgare och 50 spänn för lite extra pommes frites. Dessvärre väntar bara ett kylskåp fullt av nyttigheter hemma. De behöver fett i stora mängder, klagar de. Kanske de till vardags följer LCHF-dieter och försöker intala sig att bulgur är gott. Detta hjälper dock föga vid denna tid på natten då magen bara har fått i sig drinkar och surt vin.

En ung kvinna kliver på tåget. Hon är iklädd en alldeles för kort klänning och på fötterna har hon fula Guccikopior. Hon hade nog gärna haft äkta Gucci, som Carolina Gynning, men det har hon antagligen inte råd med. Så här mellan natt och gryning har klänningen halkat ner på vänstra axeln och åkt upp och fastnat på höger höft. Det finns dock en logisk symmetri i det hela.

Bredvid mig sitter en man vars telefon ringer oavbrutet. Man förstår av samtalet att det är hans inte fullt så nyktra flickvän som ringer. Han försöker få henne att förstå att han är trött och vill åka hem eftersom han ska jobba dagen efter men hon verkar inte vara med på noterna. Han är mycket tålmodig och förklarar för henne att hon är mycket fullare än vad han är och att hon ska fortsätta ha en trevlig kväll/natt med sina vänner. För varje samtal blir flickvännen argare och argare och förstår inte alls varför han inte kan komma och festa med henne. Men mannen i fråga är mycket tålmodig och höjer aldrig rösten. Måhända säger hon saker som hon inte riktigt menar och har svårt att stå för i eftertankens kranka blekhet. Det är lätt hänt i nattens sista timmar.

Två omaka bögar tar plats i vagnen. Den ena är stor och bullrig och den andre ser ut som en liten förskrämd råtta. På tåget möter de en ung och mycket snygg man som omfamnar den stora bullriga bögen. Tydligen har de träffats förut och verkar glada över att ha stött på varandra. Den råttliknande bögen verkar dock inte tycka att det är roligt med den snygge latinobögen. Han ser om möjligt ännu mer råttlik ut och verkar krympa ihop till ett oansenligt fult bylte. Kanske var den snygge mannen en f d älskare eller något mycket värre.

Dags att stiga av. Tåget fortsätter sin färd mot gryningen.

Folkhemmet

Vi svenskar är ett tråkigt folk i många avseenden, inte minst när det gäller heminredning. Allt ska nämligen vara vitt eftersom det är så fräääscht. Nej, vitt för tankarna till fuktiga asketiska klosterceller, bårhus och död. Vitt är för ängsliga, nervösa personer som saknar fantasi. "Men man kan ju bryta av med någon färg på kuddar och exempelvis ha en fondvägg", invänder då folk. Detta innebär att man målar en vägg företrädesvis i någon nyans av brunt och piffar upp med kuddar i en lika avskyvärd färg. Brunt kan ALDRIG vara snyggt under några omständigheter. Brunt är synonymt med bajs och hur estetiskt är det? Att bara måla en vägg är också mycket typiskt eftersom man då inte helt behöver stå för det man gör, vilket passar utmärkt i Landet Lagom. Man har då lite färg men ändå inte för mycket. Blaha, blaha! Är det något vi svenskar behöver mer av är det färg! Vi har nio månader vinter och utanför fönstret skiftar landskapet i 10 nyanser av grått. Borde man då inte liva upp med lite färg hemma? Nej, färg är farligt. Ljusa färger inger lugn och harmoni, hävdar de som vet. Men vi behöver inte mer lugn och harmoni! Vi behöver fart och fläkt för att vakna upp ur vår koma!

Jag har en rysk väninna som under några år var tillsammans med en svensk man och hans lägenhet var som en utställningslokal utan spår av personliga saker. Allting var vitt, glas, stål och alla blommor skulle vara vita. En dag köpte hon en färgglad bukett och ställde på matsalsbordet eftersom hon var trött på allt det vita men detta uppskattades inte. Ut åkte blommorna och hon blev informerad om att blommorna minsann skulle vara vita.

Färg är livgivande och roligt. Jag har bland annat en röd hall, silvertapet i köket, violetta vardagsrumsväggar och en lila fåtölj. Vill nu inhandla en lila soffa med silverfötter. Endast köksbordet och badrumshanddukarna är vita. Någon måtta få det vara på färglösheten!

Klagolåt

Det ligger i människans natur att klaga på saker och ting eftersom man strävar efter att få det bättre. Att klaga är bra. Det är till och med nödvändigt i vissa situationer. Man ska inte finna sig i att bli orättvist behandlad, förfördelad eller trampad på. Fler borde klaga på dålig service, skicka ut undermålig mat på restauranger, kräva pengar tillbaka för illa utförda tjänster o s v. Dessvärre är inte alla särskilt bra på det. Något som de flesta däremot är väldigt bra på är att gnälla. Det är ett jävla gnällande på folk. Gnäller gör ofta de som inte riktigt vågar stå upp för sin sak eller har stake att ta tag i saker. Detta kanske inte vore ett så stort problem om det nu inte var så att de känner sig föranledda att delge sin omgivning allt detta gnäll.

Gnäll förekommer i huvudsak i två former:

Spontangnället:

• "Fy fan va det är varmt idag!"


• "Jag skulle kunna slå någon i huvudet med ett basebollträ!" (Sagt av någon med PMS)


• "Nu är det jävla tåget försenat igen!"


• "Du ser väl för fan att det är grönt!"

Ovanstående exempel är helt acceptabla eftersom gnället uppstår i nuet men sedan försvinner. Något betydligt värre är:

Evighetsgnället:

Personer som konstant gnäller över samma saker och aldrig gör något åt det. Dessa martyrer förpestar tillvaron för sina medmänniskor som till en början är förstående men sedan inte orkar lyssna på samma klagovisa dag ut och dag in. Denna typ av gnäll gäller mycket ofta jobb eller relationer. När jag pluggade på universitetet jobbade jag extra på dåvarande girobokföringen och där jobbade i stort sett bara tanter. Varje lunch- och fikapaus klagade de samfällt på sitt jobb och på sina män. Många av dem hade haft samma jobb i hela sitt liv och varit gifta i en herrans massa år. Följande logiska fråga infinner sig då: Varför inte byta jobb och byta man? Hur kan man jobba så länge på ett företag och vantrivas med sitt jobb utan att göra något åt det och varför vara gift med någon som tydligen är helt oduglig? Folk invänder då att det minsann inte är så lätt att bara bryta upp från vare sig jobb eller relationer. Det må ju vara hänt men som jag ser det finns det bara två alternativ: Antingen försöker man göra något åt sin situation eller också finner man sig i den utan att gnälla. Problemet är dock att folk gillar att gnälla. Jag känner en man som i många år gnällde över jobbet och hur orättvist allt var. I början kom jag med goda råd och förslag på hur han kunde förbättra situationen men det föll liksom inte i god jord. Efter ett tag insåg jag att han inte ville förbättra sin situation utan trivdes bättre med att gnälla eftersom det förmodligen var enklare. Till slut tröttnade jag på denna klagovisa och sade att han gott kunde hoppa från Västerbron om det nu var så illa. Då behövde åtminstone ingen lyssna på eländet. Att detta förslag inte heller föll i god jord är väl onödigt att påpeka...

Ordbajsare

Eftersom jag jobbar med språk medger jag villigt att jag är lite miljöskadad men jag kan inte låta bli att irritera mig på s. k. ordbajsare. Världen är full av dem. De bajsar ut ord en masse i tid och otid. Skälen till detta är två: Man är osäker på det man skriver och vill inte till fullo stå bakom sin text eller så tror man att ju fler ord man använder desto bättre blir det. Men det blir det inte! Jag hittar texter på nätet som vid en första anblick verkar behandla något intressant ämne men när man försöker läsa är det som om en påtänd Proust hade skrivit den. Man spanar förgäves efter den innebörd som flytt och inte minsta smula av Madeleinekakan finns kvar.

Folk som bloggar gör det för att de vill att folk ska läsa det de skriver men ibland verkar de missa att de faktiskt skriver för potentiella läsare. Nu pratar jag inte om de värsta marodörerna som varken kan stava eller skriva en enda begriplig mening. Dessa lämnar jag därhän. Jag avser vuxna människor som faktiskt verkar ha något intressant att säga. Nedan har jag listat några saker att tänka på när man skriver informativa texter.

• Lägg ner möda på att argumentera.


• Snöa inte in på detaljer! De står ofta i vägen för själva huvudbudskapet.


• Tänk på layouten. Använd styckeindelning och underrubriker för att göra texten läsvänlig.
  
• Variera meningarnas längd.


• Undvik "vänstertunga" meningar, d v s meningar där verbet kommer väldigt långt fram i meningen. Verbet ska komma tidigt i meningen.


• Använd inte oklara och diffusa hänvisningar.


• Använd hellre aktiva än passiva verb.


• Undvik substantiveringar. Ex: Skriv "Jag förbereder" istället för "Jag gör förberedelser".


• Använd korta ord istället för långa om det finns alternativ.


• Använd inte främmande ord om det finns svenska, såvida det inte finns en poäng med det.


• Se upp för överanvändning av satsadverb såsom faktiskt, egentligen, verkligen, ju, väl. De är till för att modifiera innehållet i meningen men de behövs inte alltid. Det är störande och kan ge intryck av att texten saknar tyngd.


• Det mesta som skrivs på två A4-sidor kan kortas ner till en halv.

Därmed är Havannas språklektion slut för denna gång. Tack för ordet.

Diskriminering

Diskriminering är populärt i vårt land. Ja, inte att diskriminera andra men att påstå att man blivit diskriminerad. Varje gång man känner sig förfördelad kan man åberopa detta faktum. Om man inte blir insläppt på krogen beror det inte på att man är för full, nej det beror på att man är muslim, svart, handikappad eller homosexuell. Man kan uppföra sig lite som man vill och sedan hävda att man har blivit diskriminerad. Då får man nämligen sympati från andra som tycker att det är förfääärligt att det får gå till på det här sättet i vårt toleranta och demokratiska land.

Jag läste en artikel om en man som var väldigt upprörd över att han inte blev insläppt på krogen i badtofflor. Det var minsann diskriminerande att inte få klä sig som man vill. Vem fan går på krogen i badtofflor? Dessa här hemma på stranden, landet eller möjligtvis på Konsum men INTE på krogen. Är han medlem i badtofflornas vänner? Har de ett valspråk: För badtofflan i tiden? Patetiskt. I våras var det stora rubriker i tidningarna när Elisabeth Höglund blev sparkad från Förkväll. Åldersdiskriminering, tjöt hon. Nej, Elisabeth. Du var helt enkelt skitdålig i ett redan skitdåligt program och då får man faktiskt ta konsekvenserna. Som en av mina amerikanska väninnor uttryckte det: "Om någon beter sig förolämpande mot mig kan jag inte hävda att det är för att jag är svart. Man får helt enkelt utgå ifrån att personen i fråga är en idiot." Klokt sagt. Själv funderar jag på vad jag ska åberopa om jag känner mig förbisedd eller åsidosatt. Jag tillhör inte någon minoritet men jag kan ju alltid påpeka att jag är kvinna och kvinnor är ju som vi alla vet oerhört diskriminerade...

Fy fan FI!

Va fan gör kärringen nu? Står och eldar upp pengar för att...? Ja, varför då? Har man varit partiledare för ett kommunistparti utan att skämmas och dessutom varit med om att starta FI, Feministiska Idioter, så står det ju klart att man inte har många hjärnceller, men detta måste ändå vara väl magstarkt även för de som röstar på dessa tomtepartier. Ta dig i brasan, Gudrun!

Nada

Så här års när värmen kommer slutar jag att fungera. Jag äntrar ett apatiskt zombieliknande tillstånd. Visserligen jobbar jag lite på halvfart men tiden däremellan segar jag mig fram i ultrarapid. Hjärnan fungerar inte som den ska längre. Man solar, badar, träffar vänner, åker båt, tittar på fotboll, äter, dricker vin och drinkar och mer vin. Jag har helt enkelt blivit sinnesslö och reagerar inte nämnvärt på saker och ting som annars skulle göra mig upprörd eller exalterad. Jag dras dessutom med en seglivad finsk (!) förkylning och det förbättrar inte direkt mitt allmänt dråsiga tillstånd. Idag på jobbet illustrerade jag begreppen "antingen" och "varken" för en av mina tyska elever på följande sätt: "Jag är hela tiden antingen full eller bakis. Jag är alltså varken nykter eller pigg." På den nivån ligger det. Mein Gott! Min elev tyckte dock att exemplen var strålande så inget ont som inte har något gott med sig.

Enkät v 25

För de flesta är alltså det viktigaste med semestern att man slipper jobba. Det förstår jag inte alls. Visst behöver man tid borta från arbetet men man vill väl göra något vettigt av den tiden. Jag tillhör inte dem som tycker att det är skönt att "bara koppla av och inte göra någonting". Semestrar ska planeras minutiöst. Det är efter semstern man behöver koppla av. Nåväl, denna veckas enkät gäller politiker. Det är ju Almedalsvecka om nu någon skulle bry sig. Simma lugnt!

Badliv

Så här års börjar sol- och badlivet. Vinterbleka människor i alla dess former ses ivrigt bejaka strandlivet. Inget fel med det. Jag är demokratisk. Nåja, det finns en viss strandtyp som jag finner mycket oattraktiv och jag erkänner villigt att jag förmodligen har någon form av obestämbar fobi. Denna manliga typ (det är alltid fråga om män) är mycket smal, på gränsen till mager, med en något utskjutande bröstkorg. Inte olikt en fågelunge. Badbyxorna är alltid lite för stora, oavsett modell, eftersom personen i fråga helt saknar bakdel. Följden blir att badbyxorna hänger som en påse där bak och nedanför byxorna finns bara slappa hudveck som slutar i två pinnar till ben. Dessa män verkar också ha en förkärlek för stort/långt hår och skäggväxt, vilket får dem att se ännu magrare och fågellika ut.

Jag återkommer i ämnet sommarfobier eftersom det är en näst intill outsinlig källa att ösa ur. Delge gärna era egna fobier.

Enkät v 24

Tyskland kommer alltså att vinna fotbolls-VM enligt er. Ja, förutom då Antonia som alltid har en avvikande åsikt. Kollade själv matchen Tyskland-England igår med tyska vänner på tyskvänlig bar. 4-1! Jag kan inte sluta skratta. Har dock upplyst mina tyska vänner om att jag helt illojalt från och med nu håller på Argentina och Brasilien.

Eftersom många börjar sin semester denna vecka undrar jag vad som egentligen är viktigast på semestern.