Aftonbön

Eftersom mina föräldrar inte är det minsta religiösa var det min farmor som lärde mig att be aftonbön. Jag brukade tillbringa några veckor varje sommar i mina farföräldrars sommarhus och varje kväll bad jag och min farmor Gud som haver barnen kär. Jag minns att jag tyckte mycket om de stunderna. Nu i vuxen ålder är jag en förtappad själ och ber inte aftonbön längre men av någon anledning kom jag att tänka på just den här bönen häromdagen. För er som inte kommer ihåg den:

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver Fader vår

Amen

Det som slår mig med den här bönen nu är att jag inte alls finner den så förtröstansfull som jag gjorde som liten. Då kändes det tryggt att det fanns någon som tog hand om alla barn och vakade över dem. Nu känns den nästan obehaglig. Gud känns som en stor ful gubbe som har makt över alla barn. Oavsett vart de vänder sig är det minsann Gud som bestämmer om de får vara lyckliga och är de olyckliga kan de inte vända sig någon annanstans. Ingen valfrihet där inte! Är det någon som håller med?

Min kära farmor skulle inte ha tyckt om detta inlägg men jag ska tillägna henne en en egen bön som plåster på såren. God natt!