Nu är det Idol-tider igen för hundrade gången. Vad är egentligen meningen med programmet? De som vinner blir det aldrig något av och efter att ha halkat längre och längre ner på B-kändislistan försvinner de ur det allmänna medvetandet för gott. Ändå upprepas proceduren varje år och det haussas och skrivs mängder med artiklar ur olika vinklar om denna pseudohändelse. Och lika säkert som amen i kyrkan startar mobbingdiskussionerna. Det är nämligen taskigt av juryn att tala om för de små liven att de inte kan sjunga. Många av dem kan faktiskt inte sjunga. Punkt slut. När ska det sluta daltas i Sverige? Det är synd om alla och kan man inte sjunga ska man få göra det ändå. Blaha. Men det värsta är inte att en del blir ledsna av kritiken utan att många skiter i den kritik de får och anser att kritiken är fel och att juryn är dum i huvudet. Att många unga idag växer upp med en stor portion självförtroende är naturligtvis positivt men att många fullständigt saknar självkritik är skrämmande. Låter man som som en brunstig åsna borde man vara tacksam att någon talar om det för en.
2 kommentarer:
Om jag ska skryta lite så har jag aldrig sett Idol - frivilligt. Men tvingats att se delar av det av "sociala skäl". Kunde inte genren ha stannat vid "Småstjärnorna" (på 90-talet, ju, också i tv4): uppklädda småungar mimandes till världsartister. Men nu har ju genren utvecklats till barnprogram för vuxna - med en programledare som senaste åren enbart inriktat sig på att hela tiden spela rollen Mitt Eget Varumärke. Säkert heter han egentligen Rihde. Men kan ju inte pjata jent.
Allt handlar om att synas. Inte så mycket om att kunna sjunga.
Jag undviker i den mån man kan serien, men den breder ut sig, så ovetande är man aldrig.
Jag tycker dock inte synd om kidsen. De måste väl ha sett avsnitt från förr och vet vad de ger sig in. Att de inte kan sjunga och inte har insikt om det tycker i och för sig anmärkningsvärt, men då är det just dags då att få höra det så de slutar plåga omgivningen för övrigt.
Skicka en kommentar