Klagolåt

Det ligger i människans natur att klaga på saker och ting eftersom man strävar efter att få det bättre. Att klaga är bra. Det är till och med nödvändigt i vissa situationer. Man ska inte finna sig i att bli orättvist behandlad, förfördelad eller trampad på. Fler borde klaga på dålig service, skicka ut undermålig mat på restauranger, kräva pengar tillbaka för illa utförda tjänster o s v. Dessvärre är inte alla särskilt bra på det. Något som de flesta däremot är väldigt bra på är att gnälla. Det är ett jävla gnällande på folk. Gnäller gör ofta de som inte riktigt vågar stå upp för sin sak eller har stake att ta tag i saker. Detta kanske inte vore ett så stort problem om det nu inte var så att de känner sig föranledda att delge sin omgivning allt detta gnäll.

Gnäll förekommer i huvudsak i två former:

Spontangnället:

• "Fy fan va det är varmt idag!"


• "Jag skulle kunna slå någon i huvudet med ett basebollträ!" (Sagt av någon med PMS)


• "Nu är det jävla tåget försenat igen!"


• "Du ser väl för fan att det är grönt!"

Ovanstående exempel är helt acceptabla eftersom gnället uppstår i nuet men sedan försvinner. Något betydligt värre är:

Evighetsgnället:

Personer som konstant gnäller över samma saker och aldrig gör något åt det. Dessa martyrer förpestar tillvaron för sina medmänniskor som till en början är förstående men sedan inte orkar lyssna på samma klagovisa dag ut och dag in. Denna typ av gnäll gäller mycket ofta jobb eller relationer. När jag pluggade på universitetet jobbade jag extra på dåvarande girobokföringen och där jobbade i stort sett bara tanter. Varje lunch- och fikapaus klagade de samfällt på sitt jobb och på sina män. Många av dem hade haft samma jobb i hela sitt liv och varit gifta i en herrans massa år. Följande logiska fråga infinner sig då: Varför inte byta jobb och byta man? Hur kan man jobba så länge på ett företag och vantrivas med sitt jobb utan att göra något åt det och varför vara gift med någon som tydligen är helt oduglig? Folk invänder då att det minsann inte är så lätt att bara bryta upp från vare sig jobb eller relationer. Det må ju vara hänt men som jag ser det finns det bara två alternativ: Antingen försöker man göra något åt sin situation eller också finner man sig i den utan att gnälla. Problemet är dock att folk gillar att gnälla. Jag känner en man som i många år gnällde över jobbet och hur orättvist allt var. I början kom jag med goda råd och förslag på hur han kunde förbättra situationen men det föll liksom inte i god jord. Efter ett tag insåg jag att han inte ville förbättra sin situation utan trivdes bättre med att gnälla eftersom det förmodligen var enklare. Till slut tröttnade jag på denna klagovisa och sade att han gott kunde hoppa från Västerbron om det nu var så illa. Då behövde åtminstone ingen lyssna på eländet. Att detta förslag inte heller föll i god jord är väl onödigt att påpeka...