Vi svenskar är ett tråkigt folk i många avseenden, inte minst när det gäller heminredning. Allt ska nämligen vara vitt eftersom det är så fräääscht. Nej, vitt för tankarna till fuktiga asketiska klosterceller, bårhus och död. Vitt är för ängsliga, nervösa personer som saknar fantasi. "Men man kan ju bryta av med någon färg på kuddar och exempelvis ha en fondvägg", invänder då folk. Detta innebär att man målar en vägg företrädesvis i någon nyans av brunt och piffar upp med kuddar i en lika avskyvärd färg. Brunt kan ALDRIG vara snyggt under några omständigheter. Brunt är synonymt med bajs och hur estetiskt är det? Att bara måla en vägg är också mycket typiskt eftersom man då inte helt behöver stå för det man gör, vilket passar utmärkt i Landet Lagom. Man har då lite färg men ändå inte för mycket. Blaha, blaha! Är det något vi svenskar behöver mer av är det färg! Vi har nio månader vinter och utanför fönstret skiftar landskapet i 10 nyanser av grått. Borde man då inte liva upp med lite färg hemma? Nej, färg är farligt. Ljusa färger inger lugn och harmoni, hävdar de som vet. Men vi behöver inte mer lugn och harmoni! Vi behöver fart och fläkt för att vakna upp ur vår koma!
Jag har en rysk väninna som under några år var tillsammans med en svensk man och hans lägenhet var som en utställningslokal utan spår av personliga saker. Allting var vitt, glas, stål och alla blommor skulle vara vita. En dag köpte hon en färgglad bukett och ställde på matsalsbordet eftersom hon var trött på allt det vita men detta uppskattades inte. Ut åkte blommorna och hon blev informerad om att blommorna minsann skulle vara vita.
Färg är livgivande och roligt. Jag har bland annat en röd hall, silvertapet i köket, violetta vardagsrumsväggar och en lila fåtölj. Vill nu inhandla en lila soffa med silverfötter. Endast köksbordet och badrumshanddukarna är vita. Någon måtta få det vara på färglösheten!
