Jag tillhör den kategorin människor som måste ha ordning och reda omkring mig för att må bra. Hemmet måste vara städat och fejat och var sak ligga på sin plats. Inget får lämnas framme och störa symmetrin. Mattfransar måste rättas till, kuddarna puffas upp och blommorna arrangeras rätt i vasen. Tavlor får absolut inte hänga snett och jag kan flytta lampor och fotoramar fram och tillbaka tills de står "perfekt". Jag älskar att sortera, rensa och kasta saker. Är då detta ett sundhetstecken? Tveksamt. Jag tror att folk som har det lite stökigt i största allmänhet är mer harmoniska varelser. "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete" är ett talande ordspråk. Ett stort behov av yttre ordning beror nog ofta på ett inre kaos. Strindberg är ett bra exempel på detta. På hans skrivbord ligger alla pennor snyggt och prydligt uppradade i en speciell ordning och papper och bläckhorn har sin särskilda plats. I skrivbordslådorna ligger allting däremot huller om buller.
Jag skulle inte vilja kalla mig själv pedant, det är mer oordning och kaos som stör mig. Jag bryr mig inte heller om hur andra har det hemma hos sig. Det stör mig inte det minsta om det är dammigt, rörigt och fullt med prylar överallt. Bara jag slipper leva så. Min "fobi" inbegriper däremot också människor. Jag skulle ALDRIG låna ut mitt hem till någon när jag exempelvis är bortrest. Detta gäller även nära vänner och anförvanter. Det skulle förstöra hela min semester. Jag skulle hela tiden undra om de använder underlägg till glas och koppar, om det har blivit repor i bordet, om de har spillt vin på mattan o s v. Dags för terapi?
