Dumstrut

Vad är nu detta? Dessa styggelser till huvudbonader dök upp här i Stockholm tidigare i vintras. Nu har minsann "alla som är något" en dylik mössa. Vi genomlider ju nuförtiden riktiga vargavintrar här i Sverige vilket innebär att folk fryser. Hur ska man då lösa dilemmat snygg, moderiktig, trendig kontra Sibirenförhållanden. Jo, man designar en överjävligt ful mössa och med rätt marknadsföringskanaler kan man vips låtsas att den är snygg. Drottning Silvia, prinsessan Madeleine och kända modebloggerskor har minsann dessa mössor så då måste det ju bara vara rätt. Det är ungefär samma princip som när man låtsades att det var jättsnyggt med plattångat hår. NOT! Väldigt få människor passar i looken "platt och stripigt", såvida man inte har ett jättestort huvud. Det är bara en ursäkt för människor som har väldigt tunt hår utan fall och som har gett upp allt vad frisyrer heter.

Det fina i kråksången med den trendiga mössan är att man har prytt den med en politiskt inkorrekt pälstofs och ingen bryr sig. Rättfärdigar kylan dessa plagg? Jag väntar med spänning på vad som kommer att hända med vargen, för den är det nämligen bara synd om på avstånd. Nu när den har börjat närma sig huvudstaden tystnar protesterna. Vad blir nästa steg? Fashionistas iklädda vargpäls? I alla fall snyggare och varmare än dumstrut.

Folkhemmet

Vi svenskar är ett tråkigt folk i många avseenden, inte minst när det gäller heminredning. Allt ska nämligen vara vitt eftersom det är så fräääscht. Nej, vitt för tankarna till fuktiga asketiska klosterceller, bårhus och död. Vitt är för ängsliga, nervösa personer som saknar fantasi. "Men man kan ju bryta av med någon färg på kuddar och exempelvis ha en fondvägg", invänder då folk. Detta innebär att man målar en vägg företrädesvis i någon nyans av brunt och piffar upp med kuddar i en lika avskyvärd färg. Brunt kan ALDRIG vara snyggt under några omständigheter. Brunt är synonymt med bajs och hur estetiskt är det? Att bara måla en vägg är också mycket typiskt eftersom man då inte helt behöver stå för det man gör, vilket passar utmärkt i Landet Lagom. Man har då lite färg men ändå inte för mycket. Blaha, blaha! Är det något vi svenskar behöver mer av är det färg! Vi har nio månader vinter och utanför fönstret skiftar landskapet i 10 nyanser av grått. Borde man då inte liva upp med lite färg hemma? Nej, färg är farligt. Ljusa färger inger lugn och harmoni, hävdar de som vet. Men vi behöver inte mer lugn och harmoni! Vi behöver fart och fläkt för att vakna upp ur vår koma!

Jag har en rysk väninna som under några år var tillsammans med en svensk man och hans lägenhet var som en utställningslokal utan spår av personliga saker. Allting var vitt, glas, stål och alla blommor skulle vara vita. En dag köpte hon en färgglad bukett och ställde på matsalsbordet eftersom hon var trött på allt det vita men detta uppskattades inte. Ut åkte blommorna och hon blev informerad om att blommorna minsann skulle vara vita.

Färg är livgivande och roligt. Jag har bland annat en röd hall, silvertapet i köket, violetta vardagsrumsväggar och en lila fåtölj. Vill nu inhandla en lila soffa med silverfötter. Endast köksbordet och badrumshanddukarna är vita. Någon måtta få det vara på färglösheten!

Klagolåt

Det ligger i människans natur att klaga på saker och ting eftersom man strävar efter att få det bättre. Att klaga är bra. Det är till och med nödvändigt i vissa situationer. Man ska inte finna sig i att bli orättvist behandlad, förfördelad eller trampad på. Fler borde klaga på dålig service, skicka ut undermålig mat på restauranger, kräva pengar tillbaka för illa utförda tjänster o s v. Dessvärre är inte alla särskilt bra på det. Något som de flesta däremot är väldigt bra på är att gnälla. Det är ett jävla gnällande på folk. Gnäller gör ofta de som inte riktigt vågar stå upp för sin sak eller har stake att ta tag i saker. Detta kanske inte vore ett så stort problem om det nu inte var så att de känner sig föranledda att delge sin omgivning allt detta gnäll.

Gnäll förekommer i huvudsak i två former:

Spontangnället:

• "Fy fan va det är varmt idag!"


• "Jag skulle kunna slå någon i huvudet med ett basebollträ!" (Sagt av någon med PMS)


• "Nu är det jävla tåget försenat igen!"


• "Du ser väl för fan att det är grönt!"

Ovanstående exempel är helt acceptabla eftersom gnället uppstår i nuet men sedan försvinner. Något betydligt värre är:

Evighetsgnället:

Personer som konstant gnäller över samma saker och aldrig gör något åt det. Dessa martyrer förpestar tillvaron för sina medmänniskor som till en början är förstående men sedan inte orkar lyssna på samma klagovisa dag ut och dag in. Denna typ av gnäll gäller mycket ofta jobb eller relationer. När jag pluggade på universitetet jobbade jag extra på dåvarande girobokföringen och där jobbade i stort sett bara tanter. Varje lunch- och fikapaus klagade de samfällt på sitt jobb och på sina män. Många av dem hade haft samma jobb i hela sitt liv och varit gifta i en herrans massa år. Följande logiska fråga infinner sig då: Varför inte byta jobb och byta man? Hur kan man jobba så länge på ett företag och vantrivas med sitt jobb utan att göra något åt det och varför vara gift med någon som tydligen är helt oduglig? Folk invänder då att det minsann inte är så lätt att bara bryta upp från vare sig jobb eller relationer. Det må ju vara hänt men som jag ser det finns det bara två alternativ: Antingen försöker man göra något åt sin situation eller också finner man sig i den utan att gnälla. Problemet är dock att folk gillar att gnälla. Jag känner en man som i många år gnällde över jobbet och hur orättvist allt var. I början kom jag med goda råd och förslag på hur han kunde förbättra situationen men det föll liksom inte i god jord. Efter ett tag insåg jag att han inte ville förbättra sin situation utan trivdes bättre med att gnälla eftersom det förmodligen var enklare. Till slut tröttnade jag på denna klagovisa och sade att han gott kunde hoppa från Västerbron om det nu var så illa. Då behövde åtminstone ingen lyssna på eländet. Att detta förslag inte heller föll i god jord är väl onödigt att påpeka...

Ordbajsare

Eftersom jag jobbar med språk medger jag villigt att jag är lite miljöskadad men jag kan inte låta bli att irritera mig på s. k. ordbajsare. Världen är full av dem. De bajsar ut ord en masse i tid och otid. Skälen till detta är två: Man är osäker på det man skriver och vill inte till fullo stå bakom sin text eller så tror man att ju fler ord man använder desto bättre blir det. Men det blir det inte! Jag hittar texter på nätet som vid en första anblick verkar behandla något intressant ämne men när man försöker läsa är det som om en påtänd Proust hade skrivit den. Man spanar förgäves efter den innebörd som flytt och inte minsta smula av Madeleinekakan finns kvar.

Folk som bloggar gör det för att de vill att folk ska läsa det de skriver men ibland verkar de missa att de faktiskt skriver för potentiella läsare. Nu pratar jag inte om de värsta marodörerna som varken kan stava eller skriva en enda begriplig mening. Dessa lämnar jag därhän. Jag avser vuxna människor som faktiskt verkar ha något intressant att säga. Nedan har jag listat några saker att tänka på när man skriver informativa texter.

• Lägg ner möda på att argumentera.


• Snöa inte in på detaljer! De står ofta i vägen för själva huvudbudskapet.


• Tänk på layouten. Använd styckeindelning och underrubriker för att göra texten läsvänlig.
  
• Variera meningarnas längd.


• Undvik "vänstertunga" meningar, d v s meningar där verbet kommer väldigt långt fram i meningen. Verbet ska komma tidigt i meningen.


• Använd inte oklara och diffusa hänvisningar.


• Använd hellre aktiva än passiva verb.


• Undvik substantiveringar. Ex: Skriv "Jag förbereder" istället för "Jag gör förberedelser".


• Använd korta ord istället för långa om det finns alternativ.


• Använd inte främmande ord om det finns svenska, såvida det inte finns en poäng med det.


• Se upp för överanvändning av satsadverb såsom faktiskt, egentligen, verkligen, ju, väl. De är till för att modifiera innehållet i meningen men de behövs inte alltid. Det är störande och kan ge intryck av att texten saknar tyngd.


• Det mesta som skrivs på två A4-sidor kan kortas ner till en halv.

Därmed är Havannas språklektion slut för denna gång. Tack för ordet.

Va?

Jag förstår mig inte på Sex and the city. Varför har det så många hysteriska fans? Vad är det som är så bra? När TV-serien sedan blir film (både 1 och 2 och fömodligen 100 till) betraktas det som årets viktigaste händelse. Folk klär upp sig och dricker Cosmopolitans och låtsas att de är Carrie Bradshaw. Hur kan denna figur vara en förebild för så många kvinnor? Vad finns det kvar när man skalar bort designväskor, tjusiga svindyra kläder och Manolo Blahnik-skor? Jo, en tvärhand hög transvestit!

Snyltare

Jag har tidigare skrivit ett inlägg som berör begreppet "gratis", om folk som inte förstår att det som är gratis alltid betalas av någon annan. Som exempel angav jag personer som anser att de har rätt att planka in i tunnelbanan eftersom det borde vara gratis att åka kollektivt. Hur dessa idioter tänker är svårt att begripa.

Idag var jag med om ett helt nytt fenomen i denna genre, åtminstone nytt för mig. Det skulle inte alls förvåna mig om det är vanligt förekommande. Jag har slutat att förvånas över folks göranden och låtanden. När jag skulle köra ut från ett parkeringshus körde en bil in bakom mig trots att det fanns en ledig spärr bredvid. När jag så körde ut gasade föraren på för fullt och körde ut på min biljett. Va?! Gör folk så här ofta? Dessvärre tillhörde bilen släktet racerbil så det var inte så stor idé för mig att ta upp en biljakt genom Stockholms gator (vilket annars hade varit rätt så kul). Det handlar naturligtvis inte om pengarna utan om principen. Nästa gång jag råkar på en av er snyltare tänker jag ta er i upptuktelse!

Gnällspik

Jonas Gardell är en jätteduktig ståuppkomiker och han har skrivit en del hyfsade böcker och pjäser men i andra sammanhang har jag jättesvårt för honom. Han är gapig och skrikig och kräver utrymme. Han måste hela tiden stå i centrum och när han vill vara allvarlig gränsar det alltid till det pekorala. Han är en självutnämnd profet som är här för att frälsa alla.

Hans senaste TV-serie om Gud har blivit omdebatterad eftersom många ansåg att den var kontroversiell. En pastor i Vetlanda gick så långt att han uppmanade folk att bränna Gardells böcker på bål. Detta var naturligtvis ett korkat uttalande av en korkad person. Men detta kan inte Gardell förpassa till glömskans vrår, nej enligt honom för det tankarna till nazismens bokbål och därifrån är steget till människobål inte långt. Nej, vet du vad! Han vädjar i tidningarna om att folk ska ta avstånd från detta skamliga handlande. Jag delar till fullo hans tankar om Vetlandapastorn men där går gränsen. Jag har svårt att känna sympati för Gardell när han bara gnäller och gnäller och känner sig förorättad. Han måste ju räkna med att det finns folk som har avvikande åsikter och detta får han väl ändå finna sig i, hur dumt det än må vara. När han sedan står i TV och förklarar att han minsann har kunskap om bibeln och Jesu liv eftersom han är hedersdoktor i teologi blir det bara skrattretande. Jag tycker att Gardell får alldeles för mycket utrymme i media och att ingen egentligen kritiserar något han gör. Han framstår allt mer som en helig ko som alltid får synas och beklaga sig i tid och otid. Ge istället mer tid och plats till maken!

Mat

Många vill ha någon som städar och fejar, stryker och putsar fönster hemma. Det har blivit populärt om än omstritt att utnyttja hushållsnära tjänster. Jag skiter i vilket. Jag kunde inte bry mig mindre. Städa och hålla snyggt är väl ingen konst. Att däremot planera matinköp, handla och laga mat varenda eviga dag, är något jag skulle vilja lämpa över på någon annan. Varför finns inget avdrag för det? Jag har absolut inget emot att laga mat och bjuda hem vänner. Det gör jag mer än gärna. Men all vardagsmatlagning är fan inget att hurra för. Det tar så mycket tid som jag gärna skulle ägna åt något vettigare.

Mat är ett trevligt sätt att umgås, anser många. Visst är det så, men mat skapar också en jäkla massa problem. Om man exempelvis ska åka till landet en helg tillsammans med vänner för att ha det trevligt och göra något kul börjar genast det förbannade matpratet. Man måste planera i minsta detalj vad man ska äta till frukost, lunch och middag. Alla ska säga sitt i frågan eftersom maten är sååå himla viktig. En helg borta ska väl inte kräva en veckas matplanering? Sedan måste ju folk äta så ofta. Alla aktiviteter måste planeras runt maten. Mellan måltiderna måste man fika också. Nej!!!

Det finns också människor som förutom att planera ihjäl sig när det gäller matlagning också känner sig föranledda att prata om mat. Det finns inget tråkigare och mer ointressant än folk som pladdrar om mat. Detta gäller särskilt folk som tror att matprat är en lämplig konversation på fester (se inlägg Party). Folk reser också för att äta. Jo, det är sant. De åker till andra kulturer enbart för att äta. "Vad gjorde du på din semester?" "Jag åt." Va? En ännu värre kategori är de som på fullt allvar är mest intresserade av hur maten var när man kommer hem från ett spännande resmål. Sådana människor borde aldrig få resa någonstans. Man ska naturligtvis njuta av god mat men där går gränsen. Tidningar och TV översvämmas redan av kockar som tror att de är Guds gåva till mänskligheten. Hur skulle vi överleva utan dessa genier? Det borde finnas ett Nobelpris i matlagning. Det krävs ju minst 5 år på KTH för att förstå matlagningens komplicerade fysiska natur.

Ett mer lättsamt och praktiskt förhållningssätt till mat vore att föredra.

Pladdertanter

Det finns personer, oftast kvinnor, som pladdrar non stop om absolut ingenting. Det är som om de inte hade någon spärr mellan hjärnan och munnen. Allt de tänker måste de också säga högt. Detta är ett märkligt fenomen som man med alla medel borde sätta stopp för. Kommunikation och diskussion som uppstår i möten med andra människor är alltid givande och intressant och bör uppmuntras men mundiarré är en åkomma man måste söka för. Att ständigt delge sin omgivning allt som korsar ens hjärna är respektlöst. Det tyder INTE på att man är en trevlig person med social kompetens som många tycks tro. Småprat i all ära men att tvingas lyssna på folk som inte vet vad de ska äta till middag eller fördelar och nackdelar med att ta med sig paraply om det nu skulle börja regna, är ren och skär tortyr.

Det finns en busslinje här i Stockholm som jag brukar åka mycket ofta. När jag står och väntar på hållplatsen dyker det då och då upp en kvinna som åker åt samma håll som jag. Denna kvinna pratar alltid vitt och brett om precis allting. Jag kan se hur hon precis som en hök spanar in resenärerna för att se om det är någon hon känner igen och kan sätta klorna i. När hon har spanat in sitt offer sätter hon kurs på personen i fråga och börjar prata redan när hon bara har hunnit halvvägs. Det stackars offret börjar flacka vilt med blicken för att hitta en utväg men det är naturligtvis lönlöst eftersom hon måste ta samma buss för att komma hem. Den pladdrande kvinnan för en monolog medan offret försöker se intresserad ut. Hon pratar om sitt jobb, sina barn, sin man, väder, midagsmat och annat smått och gott. När så offret försöker sticka in med en liten replik lyssnar den andra kvinnan inte alls utan fortsätter med sin monolog som om offret inte fanns. Man förstår av kvinnans ton att hon själv tycker att konversationen (monologen) är riktigt intressant och stimulerande.

Bojkotta pladdertanter nu!

Platsannons

Vill du ofreda små pojkar med Guds välsignelse? Känner du dig missförstådd i samhället? Sök dig till katolska kyrkan! Efter tre Ave Maria får du syndernas förlåtelse. Avklarat på ett kick. Du står hela tiden under storstrutens beskydd och är därmed oantastlig. Inkom med din ansökan snarast. Paradiset är inte långt borta.

SJ

Att påstå att jag är en vän av statens järnvägar vore en grov överdrift. Inte för att jag har något emot att åka tåg rent principiellt utan för att det är så djävulskt dyrt. Här pratas det om miljön och att tågresande är det bästa alternativet från miljösynpunkt. Men om man vill att folk ska åka tåg kan man inte ta samma pris för en resa Stockholm-Malmö som för en veckas charterresa till Grekland med helpension. Detta pris förlänar en inte heller en plats i första klass, nej man måste sitta i obekväma säten från 40-talet (minst) och frysa häcken av sig

En gång tänkte jag mot bättre vetande boka en resa Stockholm-Älmhult för att hälsa på goda vänner. Inte nog med att resan skulle kosta skjortan, jag var dessutom tvungen att byta tåg med en väntetid på 1 tim. Det fanns inte heller någon möjlighet att komma fram tidigare än 20.30 på kvällen och lika illa var det med återresan. När jag påpekade för kvinnan på SJ att jag tyckte att det var hutlöst blev hon inte direkt glad (hon jobbar ju i kundtjänst och som sådan är man aldrig särskilt uppåt). Jag envisades med att hon ändå måste hålla med om att det var väldigt dyrt. Men icke sa nicke! Om jag inte ville åka tåg kunde jag gott låta bli. Samtalet avslutades med att jag sa att hon kunde stoppa upp SJ där bak (eller något annat lika sofistikerat). Efter en liten stund ringer kvinnan från SJ upp mig och säger att hon ska polisanmäla mig. ???, sade jag. Jo, man får minsann inte vara så otrevlig. Det är rent av kriminellt. Jag sade att hon gott kunde göra det eftersom polisen säkert inte har något viktigare för sig (som mord, våldtäkter etc). Jag rådde henne vidare att sjukskriva sig eftersom hon säkert var utbränd (man blir lätt det i Sverige) men det föll inte precis i god jord. Det är väl onödigt att påpeka att jag aldrig åker tåg. Jag susar istället fram i min lilla italienska bil och njuter av resan. Mycket trevligare och BILLIGARE. Dessutom kan man röka när man vill och slipper SJ:s svindyra skitmat och idiotiska medresenärer.

Allergi II

Jag är inte allergisk mot vare sig djur eller mat (förutom då nötter i betydelsen idioter) men jag kan få astmaliknande anfall när det gäller språkliga företeelser (se inlägg Allergi från jan). En av de saker jag har mycket svårt för är när personer avslutar sina meningar med eller. Varför gör man det när det inte är en fråga? "Nu gör vi så här, eller...?" Grammatiskt helt obegripligt. Man tappar genast förtroendet för människor som har denna ovana. Det tyder på obeslutsamhet och osäkerhet. Antingen är det en fråga eller också är det påstående, inte något mitt emellan. Detta ofog är något typiskt svenskt. Vi påstår och tycker ogärna saker utan att få andras godkännande. Vi söker hela tiden bekräftelse på det vi säger och det alldeles i onödan. Vill man veta vad någon annan tycker, ställer man en direkt fråga. I annat fall sätter man punkt. Den här ovanan orsakar en massa tjafs eftersom alla ska ha en åsikt om absolut ingenting. Det är fullständigt onödigt och tidsödande, eller?

PT

Nuförtiden är det mycket populärt att ha en egen PT (personlig tränare) på gymet. Folk klarar nämligen inte av att träna annars. De behöver någon som peppar dem (läs skriker åt dem) och talar om för dem exakt vad de ska göra. Om någon skulle stå bredvid mig på gymet och hurtfriskt skrika "Kom igen! En till! Ge inte upp nu!", skulle jag utan tvekan slå honom eller henne med ett basebollträ i skallen (om det nu fanns något sådant att tillgå). Jag kan inte tänka mig något mer avskyvärt. Av förklarliga skäl går jag heller aldrig på något av de otaliga gympassen. Längst där framme står en person och vrålar för att överrösta den hemska musiken och av detta ska man känna sig uppmuntrad och peppad. Fan heller!

Men själva idén med en PT är inte så dum om man överför konceptet till ett annat sammanhang. Tänk om man ständigt hade ett proffs som sade till en när man gjorde något man inte borde eller som inte var så bra för en. "Den där människan ska du inte bry dig om. Hon ger dig bara negativ energi och det är inte bra för dig. Henne ska du göra dig av med." Eller när man är ute på krogen och beställer in alldeles för många glas vin fast man vet att man inte borde. "Nu är det slutdrucket. Dags att ta in notan. Du kommer att må så mycket bättre imorgon." Ibland händer det ju också att man känner sig nödd och tvungen att köpa sådant man absolut inte behöver och då vore det ju bra om någon påpekade att man redan har 100 par skor och att man istället borde ta och betala sin restskatt. Detta scenario skulle jag seriöst kunna tänka mig men håll er borta från mig på gymet om ni är rädda om livhanken.

Se på mig!

Webben översvämmas av bloggar, min är en av dem, men vad skriver folk om egentligen? Inte mycket kan man konstatera när man surfar runt där ute. Det finns de som har nischade bloggar, såsom fotobloggar, matbloggar eller modebloggar men väldigt mycket handlar inte om någonting. De flesta skriver om sitt vardagsliv men det är ju oerhört få som har ett så pass intressant liv att det är värt att läsa om. Jag skiter fullständigt i hur många katter, hundar eller barn folk har och hur de ser ut. Jag bryr mig inte det minsta om vad folk äter till frukost, vilka kakor de bakar eller vilken outfit de har valt för dagen. Folk skriver på fullt allvar att de inte har något att skriva om och sedan postar de det som ett inlägg. Många publicerar också ett oändligt antal bilder på sig själva, sin familj, sina vänner, sina husdjur och sina barn. Vilka förutom de närmast sörjande är intresserade? Det är naturligtvis bra att det finns en mångfald och att alla kan välja att skriva och läsa om det som passar just dem men jag tycker personligen att kvalitetsnivån är rent bedrövlig. Det värsta är dock inte vad folk skriver utan hur de skriver. Jag menar inte att alla som bloggar måste vara toppskribenter men man måste väl ändå kunna stava och sätta ihop en korrekt mening. Det kryllar av inlägg som inte ens går att läsa på grund av alla språkliga brister. Som tur är finns det en antal ljuspunkter i bloggmörkret som gör sitt bästa för att överglänsa allt det mediokra. Tack för det!

Yttrandefrihet

Yttrandefrihet betyder: "Rätten att yttra och framföra åsikter utan censur, begränsningar eller någon typ av bestraffning". Detta innebär alltså att man ska kunna tycka, tänka och skapa utan risk för repressalier. Denna grundläggande rättighet är en förutsättning för demokrati. Man kan alltså kritisera och fördöma men inte förbjuda avvikande åsikter.

Som står att läsa i alla tidningar har konstnären Lars Vilks utsatts för en mordkomplott på grund av att han har avbildat profeten Mohammed som rondellhund. Det finns alltså människor som på fullt allvar anser att man inte har rätt att leva om man på något sätt har hädat islam. Nu får det väl ändå vara nog! Välkommen till 2000-talet. Man får driva med och göra nidbilder av såväl Jesus som Mohammed. Det är sådant man får lära sig att acceptera och leva med i en demokrati. Mordhot och dödsdomar hör inte hemma i vår civiliserade och demokratiska värld. En stor eloge till alla tidningar som idag publicerar bilder av nämnda verk. Man får inte låta sig stoppas av ett gäng extremister utan värdig människosyn!

PS. Om det inte kommer några fler inlägg på denna blogg är risken stor att någon har utfärdat en fatwa på mig.

Extremism

Enligt nyheterna igår förekommer det trakasserier mot unga invandrartjejer i Rinkeby norr om Stockholm. Det finns nämligen extremister som anser att kvinnor inte får klä sig som de vill, inte göra vad de vill på sin fritid eller gå på vilka fester eller evenemang de vill. Detta är INTE Iran, Irak, Afghanistan eller Saudiarabien. DETTA ÄR SVERIGE! Här har alla (oavsett kön) rätt att klä sig som de vill och gå på vilka tillställningar de behagar. Föredrar man kort kjol framför burka, så ska INGEN tala om för en att det är en synd. Här blir man inte bortgift mot sin vilja eller hålls inlåst och nekas tillträde till världen utanför. I Sverige är detta KRIMINELLT. Hör ni det, era pajasar! KRIMINELLT!

Allergi

Följande fraser bör man aldrig under några som helst omständigheter uttala:

• Den som lever får se. (Används endast av människor med beslutsångest och sådana bör man undvika.)
• Vi får se tiden an. (Se ovan.)
• Tiden läker alla sår. (Möjligt, men uttalas av personer som saknar empati.)
• Vi borde tänka på refrängen. (Man behöver inte i förväg upplysa andra om att man tänker åka hem. Det är otrevligt och förstör stämningen. Förresten bör man aldrig åka hem från fester.)
• Det är en dag imorgon också. (Onödigt att tala om att just du har ett tråkigt liv. Det är ingen som bryr sig.)
• Morgonstund har guld i mun. (Nej, det har den aldrig någonsin!)

Vad tycker ni? Några fler förslag?