Vad hände?

Ingenting har skrivits här på bloggen på väldigt länge. Hela november bara försvann trots mina goda föresatser. Vad har hänt? Ingenting dramatiskt faktiskt. Jag har helt enkelt inte haft tid att underhålla den. Ni som läser min blogg vet att jag aldrig skriver om mina intetsägande vardagsrutiner så därför bidde det ingenting alls. Nu har jag en hägrande semester i sikte men återkommer till bloggen efter juldagarna.

Här, långt borta från den mentala istiden, kommer jag att befinna mig i drygt två veckor:



Hoppas att ni får en riktigt skön jul och inte blir för insnöade!

Kram
Havanna

Flockdjur

Är nu tillbaka från Azorerna. Fantastiskt resmål från alla perspektiv. Men en sak har jag fått bekräftat och det är att jag inte är någon bra charterturist. Jag reser aldrig på charterresor men i det här fallet fanns det inte så många alternativ. För det första gillar jag inte kollektiv av något slag, för det andra ogillar jag dessa extra avgifter för allting (mat och dryck på planet är dyrare än Stureplan) och dessutom förstår jag inte de sociala koder som charterresande innebär. Man ska känna sig befryndad med dem som reser till samma resmål och man ska småprata om väder och vind och diverse andra ointressanta saker. Många reser på charterresor eftersom det är billigt och bekvämt och man inte behöver tänka själv. För egen del tycker jag att det är mer besvärligt att resa charter. Man måste, precis som här, anpassa sig efter den stora massan. På vårt "välkomstmöte" fanns det folk som på fullt allvar frågade hur man tog sig till poolen på hotellet där vi bodde. Är det verkligen fortfarande så? Klarar inte folk av någonting på egen hand? Problemet med charter är ju också att man inte blir delaktig i kulturen. Man skrapar bara på en välförnissad yta. Men det räcker nog för många att köpa lite inhemska produkter, få lite sol och äta lite god mat, för mat är ju som vi alla vet jätteviktigt. (För er som inte brukar läsa min blogg var jag just nu ironisk.) Vi hade förvisso duktiga guider men allting berättas alltid från ett svenskt perspektiv. Olof Palme var minsann duktig eftersom han påtalade hur det var under diktaturen i Portugal och då kan alla svenskar känna sig duktiga som sig bör. "Bilen gjorde inte sitt inträde här på öarana förrän på 80-talet, därför är alla vägar så smala". Oj, stackars dem, tänker turisterna. Vad efterblivna de är. Tänk att galoppera till jobbet, tänker jag. Det hedrar azorianerna att de inte gör reklam för sina öar. De vill helt enkelt inte ha för många turister. Med turister följer som bekant problem och man vill bevara öarna och deras flora och fauna så gott det går. All heder till dem. Res gärna till Azorerna men undvik charterturisterna (om det går). Nedan en bild på vulkansjön Eldsjön:

Saknad

Imorgon reser jag till Azorerna för lite semester och ridning. Men det jag verkligen saknar är Kuba. Nedan följer några av de hundratals bilder jag har därifrån. Jag lägger av princip inte ut bilder av mig själv eller nära anförvanter här på bloggen. Det vet ni som brukar läsa men kanske kan man skymta mig någonstans i periferin...

Den här mannen spelar alltid trmmor på samma bar i Trinidad de Cuba. Han är oerhört duktig och visst skulle han platsa i en turistbroschyr?

Mannen är Adonis och en fantastisk dansare. Han skulle absolut inte ha något emot att figurera på min blogg. Tvärtom, han skulle älska det.

Revolutionen är ständigt närvarande på Kuba. Bilden ovan är från Havanna.

Den här bilden tog jag eftersom bilen är så vackert puderrosa.

Det här är revolutionsmuseet i Havanna. Där kan man lära sig ALLT och lite till. Det var en gång i tiden diktatorn Batistas privatbostad. Castro har humor.

Likbil Havanna style...

Interiören är från restaurangen La Bodeguita del Medio i Havanna. Det sägs att det är där som Mojiton föddes. God är den i alla fall. Mer än man kan säga om maten.

Detta är Hotel Nacional. Ett av de mest mytomspunna hotellen i världen. Precis ALLA stora stjärnor har bott där. Jag kan verkligen rekommendera det. Att sitta på deras uteterass och ta en drink är en underbar upplevelse.

Gatubild från Gamla Havanna.

Teatern och Capitolium i tidig morgonsol.

Denna bild har jag visat förut här på bloggen men den är värd att visas igen. Skylten står utanför ingången till amerikanska ambassaden i Havanna.

Även denna bild är tagen utanför amerikanska ambassaden. De svarta fanorna symboliserar de kubaner som dött i kampen mot imperialismen. Onekligen en intressant utsikt.

Här badar vi uppe i Topes de Collantes. Jättehärligt och svalkande. Pricken till höger är jag.

Det här är ett av många slavtorn som finns kvar på Kuba. På så sätt kunde vakterna kontrollera att slavarna jobbade som de skulle ute på sockerrörsfälten. Mycket obehagligt att uppleva på plats.

Här pressar man ut saft ur sockerrören. Drick ALDRIG detta med rom! Det gjorde jag på inrådan av min make och blev våldsamt illamående och yr. Tack!

Jag har en förkärlek för byggnader. Detta isblåa hus återfinns i hamnstaden Cienfuegos.

Denna bild är också från Cienfuegos och visar att kyrkan och revolutionen samexisterar på Kuba.

Den här vägen sträcker sig 5 km ut i havet till Cayo Santa Maria där vi firade vår smekmånad. Notera frånvaron av vägräcken. Jag lyckades undvika att meja ner någon. Det var bara en eller annan krabba som fick sätta livet till. Om ni ska köra bil på Kuba: Tuta på allt som rör sig!

Vägen ner till stranden på vårt fantastiska hotell.

Det här är Rafael, min alldeles egna cowboy som jag brukar rida med när jag är i Trinidad de Cuba. Jag har t o m en egen sadel som jag fick i bröllopspresent. Den väntar på mig när jag kommer härnäst. Det är jättehärligt att rida med Rafael på hans fina hästar. Han låter mig numera också rida först och kallar mig för Capitana. Det tar jag som en stor komplimang. Det är ganska hård ridning eftersom skritt tydligen inte existerar men man får inte vara veklig. Jag klarar mig dock inte utan vatten och det är inte alltid det finns sadelväskor. En gång red han med min vattenflaska innanför skjortan i tre timmar...

Detta är Kubas motsvarighet till SSU skulle man kunna säga. Skillnaden är dock att man måste vara med. Inte så stor valfrihet alltså.

Detta är Grand Hotel i Trinidad de Cuba. Jag tog med bilden eftersom vi hade sviten innanför balkongen. Den hade jag inte bokat men de tyckte att det var trevligt med bröllopsgäster. Champagne fick vi också. Tack, Castro!

Den här bilden är också från Trinidad. Färgerna påminner om glass som jag brukade äta som barn. Tresmak, tror jag att den hette.

Ännu en bild från vackra Trinidad. Det är en gammal kolonialstad som numera återfinns på UNESCO:s världsarvslista. Det var där jag och min man träffades och det var där vi gifte oss. Åk dit!

Hasta la Vista, amigos!

Lång natts färd mot dag

Tunnelbanans röda linje 02.15-02.35:

Två medelålders kvinnor som varit ute och festat utan sina män halvligger på en bänk i väntan på tåget. Hungern har ansatt dem och de fantiserar om korv med mos, pizza och hamburgare. De bedyrar att vid det här laget skulle båda utan tvekan betala 200 spänn för en hamburgare och 50 spänn för lite extra pommes frites. Dessvärre väntar bara ett kylskåp fullt av nyttigheter hemma. De behöver fett i stora mängder, klagar de. Kanske de till vardags följer LCHF-dieter och försöker intala sig att bulgur är gott. Detta hjälper dock föga vid denna tid på natten då magen bara har fått i sig drinkar och surt vin.

En ung kvinna kliver på tåget. Hon är iklädd en alldeles för kort klänning och på fötterna har hon fula Guccikopior. Hon hade nog gärna haft äkta Gucci, som Carolina Gynning, men det har hon antagligen inte råd med. Så här mellan natt och gryning har klänningen halkat ner på vänstra axeln och åkt upp och fastnat på höger höft. Det finns dock en logisk symmetri i det hela.

Bredvid mig sitter en man vars telefon ringer oavbrutet. Man förstår av samtalet att det är hans inte fullt så nyktra flickvän som ringer. Han försöker få henne att förstå att han är trött och vill åka hem eftersom han ska jobba dagen efter men hon verkar inte vara med på noterna. Han är mycket tålmodig och förklarar för henne att hon är mycket fullare än vad han är och att hon ska fortsätta ha en trevlig kväll/natt med sina vänner. För varje samtal blir flickvännen argare och argare och förstår inte alls varför han inte kan komma och festa med henne. Men mannen i fråga är mycket tålmodig och höjer aldrig rösten. Måhända säger hon saker som hon inte riktigt menar och har svårt att stå för i eftertankens kranka blekhet. Det är lätt hänt i nattens sista timmar.

Två omaka bögar tar plats i vagnen. Den ena är stor och bullrig och den andre ser ut som en liten förskrämd råtta. På tåget möter de en ung och mycket snygg man som omfamnar den stora bullriga bögen. Tydligen har de träffats förut och verkar glada över att ha stött på varandra. Den råttliknande bögen verkar dock inte tycka att det är roligt med den snygge latinobögen. Han ser om möjligt ännu mer råttlik ut och verkar krympa ihop till ett oansenligt fult bylte. Kanske var den snygge mannen en f d älskare eller något mycket värre.

Dags att stiga av. Tåget fortsätter sin färd mot gryningen.

Ambassader

En ambassad är en representant för sitt hemland i ett främmande land. Som sådan bör man väl representera sitt hemland väl, alltså vara representativ. Efter kontakter med utländska ambassader här i Sverige börjar jag undrar hur det är med den saken. Kan man hitta relevant information via deras hemsidor? Svarar de i telefon under sin telefontid? Svarar de på mail, förutsatt att de har en mailadress eller att man hittar den på hemsidan? Är de trevliga och tillmötesgående? Är de hjälpsamma? Svaret är i de allra flesta fall nej på alla dessa frågor.

Den kubanska ambassaden, eller snarare konsulatet, är det jag av naturliga skäl har mest erfarenhet av. En erfarenhet jag gott hade kunnat vara utan men jag hade så att säga inte mycket val. Att hitta kontaktinfo på deras hemsida är inte lätt. Där finns mest propaganda och när man väl har hittat ett telefonnr måste man ringa i en veckas tid innan någon sur tant svarar. Före giftermålet behövde jag en mängd dokument som skulle översättas till spanska och sedan legaliseras av UD. Detta kan jag förstå men dokumenten skulle dessutom legaliseras av det kubanska konsulatet till det facila priset av 2500 kr (!). Samma procedur kostade 160 kr på svenska UD. När jag påpekade för den sura tanten skillnaden i pris och att jag tyckte att det var konstigt att ett utländskt konsulat kunde legalisera svenska dokument, som dessutom redan var legaliserade, upplyste hon mig om att jag kunde strunta i att komma dit med mina papper om jag inte var intresserad och sedan slängde hon på luren. Häpnadsväckande! Till råga på allt är de dessutom väldigt otrevliga mot sina egna medborgare.

Eftersom jag och maken, förutom egna semestrar, också planerar att åka på gemensam semester framöver, måste jag kolla med olika länders ambassader vilka visumregler de har. Som svensk har man det relativt lätt. Om man överhuvudtaget behöver visum är det ofta ganska lätt ordnat. Är man däremot kubansk medborgare blir det genast mer komplicerat. Efter att ha letat info på olika ambassaders hemsidor och försökt kontakta dem börjar jag inse att de föredrar att vara isolerade öar i Sverige. Den thailändska ambassaden kan man exempelvis inte komma fram till under deras påstådda telefontid. En röst har under flera dagar sagt: "The lines are very, very busy at the moment. Please try later." Det är alltså inte bara upptaget, det är väldigt väldigt upptaget. Vad betyder det? Skit i att ringa oss, vi är ändå inte intresserade. Som svensk och kuban har man visumtvång till helt olika länder och jag vill helst inte tillbringa min semester i Nordkorea. Förslag tas tacksamt emot!

Cuba libre

Eftersom min man kommer från Kuba är det naturligtvis så att det landet påverkar mig och spelar en stor roll i mitt liv. När min man säger att han är från Kuba får folk genast något lystet i blicken. De har en massa åsikter om hans hemland och ALLA frågar om Che Guevara och Castro. I Kuba finns två huvudsakliga turistgrupper: De backpackande övervintrade hippierna och revolutionsromantikerna och de som åker till en all-inclusive resort och inte rör sig ur fläcken med undantag för en dagstur till Havanna och dricker rom och tror att de är i Kuba.

Den första kategorin iklär sig gärna Che Gueavara T-shirt, kortbyxor och sandaler, vilket ter sig konstigt för kubanerna eftersom det bara är 10-åriga pojkar som klär sig i kortbyxor. Vuxna män bär långbyxor. Punkt slut. Dessa turister vill gärna diskutera Castro och revolutionen. Problemet är bara att många kubaner är mer intresserade av Nike och Adidas än revolutionsromantik. "Men det är ju fantastiskt med så bra och gratis utbildning och sjukvård." Jo, men kubanerna vill också tjäna pengar. Kuba är en perfekt grogrund för kapitalism. Man måste själv se till att klara sig och hitta vägar för att tjäna pengar. Nöden är uppfininningarnas moder som bekant. Man måste ha ett stort kontaktnät och man måste framför allt veta vem man kan lita på. Många tror att man inte kan köpa nästan någonting i Kuba och det stämmer när det gäller vanliga butiker men ALLT kan köpas bara man har pengar och de rätta kontakterna. Alltså är det ungefär som här.

De lite bättre bemedlade turisterna reser aldrig på egen hand i Kuba eftersom de tror att det kan vara farligt och att bussarna ska vara från 50-talet och bil är ju ingen vettig människa som vågar hyra, resonerar de. De är glada och nöjda om de får lite sol, bad, rom och cigarrer. Denna kategori tycker också oftast synd om kubanerna eftersom de bor i ett kommunistland. Nu är ju faktiskt Kuba inte ett kommunistland, utan ett socialistland, och i många avseenden mindre socialistiskt än Sosse-Sverige. De undrar också vad som kommer att hända efter Castros död när amerikanarna kommer och tar över Kuba. De är nämligen helt förvissade om att det är detta alla kubaner önskar sig mest av allt. Dessa turister är ofta givmilda och strör pengar omkring sig men de bryr sig aldrig om att lära känna folket. På en uteservering utanför ett hotell i Havanna bevittnade jag hur en utländsk kvinna kom med fyra stora paket mat som hon ställde ner på marken till de många hundar som springer omkring på gatorna. I Havanna finns många fattiga människor som knappt har mat för dagen men hon tyckte alltså mer synd om hundarna. Detta säger en hel del om denna typ av turister. Inte åt hundarna maten heller eftersom de aldrig har sett en färdiglagad portion mat. I sådana situationer skäms man verkligen som turist.

Kuba är ett fantastiskt land med underbara människor. För er som ännu inte har varit där kan jag verkligen rekommendera ett besök. Men undvik Varadero och charterresor. Det går alldeles utmärkt att resa på egen hand med långfärdsbussar. Om man hyr bil ska man komma ihåg att vägarna är fulla av oväntade hål och INGEN flyttar på sig om man inte tutar konstant. Kombinera gärna hotell med Casa Particular där man bor hemma hos kubaner. De serverar också den bästa maten. Kubaner är ofta öppna och gästvänliga men ställ inte för många frågor. Det gillar de inte. Och bli inte förvånade om de byter samtalsämne helt plötsligt. Det gör de när de är uttråkade och tycker att de har lyssnat klart. Se också till att klä upp er till middagen och när ni går ut. Kubaner tycker att turister klär sig för jävligt. Undvik också orkansäsongen, såvida ni inte vill ha lite extra spänning. Tänk bara på att lagra rom eftersom staten stoppar all alkoholförsäljning när det drar ihop sig till storm.

PS. Bilden är tagen 2007 utanför ingången till den amerikanska ambassaden i Havanna. Mannen i mitten är kuban och stämplad som terrorist av kubanska regimen. Han bor numera någonstans i Sydamerika. Måhända har gubben till vänster nu bytts ut...

SJ

Att påstå att jag är en vän av statens järnvägar vore en grov överdrift. Inte för att jag har något emot att åka tåg rent principiellt utan för att det är så djävulskt dyrt. Här pratas det om miljön och att tågresande är det bästa alternativet från miljösynpunkt. Men om man vill att folk ska åka tåg kan man inte ta samma pris för en resa Stockholm-Malmö som för en veckas charterresa till Grekland med helpension. Detta pris förlänar en inte heller en plats i första klass, nej man måste sitta i obekväma säten från 40-talet (minst) och frysa häcken av sig

En gång tänkte jag mot bättre vetande boka en resa Stockholm-Älmhult för att hälsa på goda vänner. Inte nog med att resan skulle kosta skjortan, jag var dessutom tvungen att byta tåg med en väntetid på 1 tim. Det fanns inte heller någon möjlighet att komma fram tidigare än 20.30 på kvällen och lika illa var det med återresan. När jag påpekade för kvinnan på SJ att jag tyckte att det var hutlöst blev hon inte direkt glad (hon jobbar ju i kundtjänst och som sådan är man aldrig särskilt uppåt). Jag envisades med att hon ändå måste hålla med om att det var väldigt dyrt. Men icke sa nicke! Om jag inte ville åka tåg kunde jag gott låta bli. Samtalet avslutades med att jag sa att hon kunde stoppa upp SJ där bak (eller något annat lika sofistikerat). Efter en liten stund ringer kvinnan från SJ upp mig och säger att hon ska polisanmäla mig. ???, sade jag. Jo, man får minsann inte vara så otrevlig. Det är rent av kriminellt. Jag sade att hon gott kunde göra det eftersom polisen säkert inte har något viktigare för sig (som mord, våldtäkter etc). Jag rådde henne vidare att sjukskriva sig eftersom hon säkert var utbränd (man blir lätt det i Sverige) men det föll inte precis i god jord. Det är väl onödigt att påpeka att jag aldrig åker tåg. Jag susar istället fram i min lilla italienska bil och njuter av resan. Mycket trevligare och BILLIGARE. Dessutom kan man röka när man vill och slipper SJ:s svindyra skitmat och idiotiska medresenärer.