Kommunistlogik

Häromdagen besökte jag och maken det kubanska konsulatet. Ni som brukar läsa min blogg vet hur lite jag har till övers för konsulat i allmänhet och det kubanska i synnerhet. Som en liten röd kommunistiskt ö ligger det insprängt i det borgerliga mörkblåa Stocksund här i Stockholm. Själva konsulatet är närmast att likna vid en liten oansenlig barack med gallerförsedda fönster. Vad man nu ska ha det till. Det är väl knappast någon i grannskapet som tänker bryta sig in och kräva asyl. Väl insläppt genom gallergrindarna måste man alltid sitta ned och vänta i en evighet även om det inte finns någon före en i kön. När man sedan får komma fram till luckan och man får göra sitt ärende, försvinner de in någonstans i de bakre regionerna och så får man vänta i en evighet till. Man måste alltid ha med sig 1000 kopior på allting varpå de sedan kopierar dessa papper en gång till. Jag tror inte att miljötänkande står särskilt högt i kurs på Kuba. När man sitter där och väntar kan man titta på en käck turistfilm med vackra miljöer och glada dansande kubaner eller så kan man läsa kamrat Fidels reflektioner över allt och ingenting. Dessa återfinns i små fula kopierade maskinskrivna häften och inbjuder inte direkt till läsning.

Anledningen till konsulatbesöket denna gång var att min man för ett år sedan ansökte om något som kallas PRE. Kubaner som har uppehållstillstånd i ett annat land på grund av exempelvis giftermål har lämnat sitt land legalt och förlorar därmed inte sitt medborgarskap, vilket är fallet med dem som har flytt landet. Däremot måste de ansöka om PRE om de vill behålla sin "status" som kubanska medborgare. Ansöker man inte om detta eller får avslag kan man som kuban endast vistas i landet på samma villkor som turister. Detta innebär exempelvis att man inte får stanna hur länge man vill, man får inte köpa eller äga hus, inte jobba och man får inte bo hemma hos sin egen familj. INTE BO HOS SIN EGEN FAMILJ! När man väl ansöker om detta med 1000 dokument måste man också betala en summa pengar för de MÅNADER man måste vänta. Detta är naturligtvis en form av straffavgift för att man lämnat sitt hemland. Dessa dokument skickas sedan till Kuba, inte per post, inte per fax utan med en person från konsulatet när denne behagar resa till Kuba. Väl där ska dokumenten godkännas av någon minister och man kan helt godtyckligt få avslag efter att ha betalat pengar i flera månader eller mer. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte vara välkommen tillbaka till sitt hemland och inte ha rätt att bo hos familj och vänner. En landsförvisad paria utan rättigheter. Helt omöjligt.

Min make har i alla fall fått sitt tillstånd så nu kan han fortsätta vara kuban även på Kuba. Men min make kommer från en privilegierad familj med visst inflytande och detta spelar naturligtvis stor roll när de fattar sina beslut. De som inte gör det får fortsätta betala och hoppas att kamrat Fidel börjar reflektera över sin hädanfärd istället.

Ambassader

En ambassad är en representant för sitt hemland i ett främmande land. Som sådan bör man väl representera sitt hemland väl, alltså vara representativ. Efter kontakter med utländska ambassader här i Sverige börjar jag undrar hur det är med den saken. Kan man hitta relevant information via deras hemsidor? Svarar de i telefon under sin telefontid? Svarar de på mail, förutsatt att de har en mailadress eller att man hittar den på hemsidan? Är de trevliga och tillmötesgående? Är de hjälpsamma? Svaret är i de allra flesta fall nej på alla dessa frågor.

Den kubanska ambassaden, eller snarare konsulatet, är det jag av naturliga skäl har mest erfarenhet av. En erfarenhet jag gott hade kunnat vara utan men jag hade så att säga inte mycket val. Att hitta kontaktinfo på deras hemsida är inte lätt. Där finns mest propaganda och när man väl har hittat ett telefonnr måste man ringa i en veckas tid innan någon sur tant svarar. Före giftermålet behövde jag en mängd dokument som skulle översättas till spanska och sedan legaliseras av UD. Detta kan jag förstå men dokumenten skulle dessutom legaliseras av det kubanska konsulatet till det facila priset av 2500 kr (!). Samma procedur kostade 160 kr på svenska UD. När jag påpekade för den sura tanten skillnaden i pris och att jag tyckte att det var konstigt att ett utländskt konsulat kunde legalisera svenska dokument, som dessutom redan var legaliserade, upplyste hon mig om att jag kunde strunta i att komma dit med mina papper om jag inte var intresserad och sedan slängde hon på luren. Häpnadsväckande! Till råga på allt är de dessutom väldigt otrevliga mot sina egna medborgare.

Eftersom jag och maken, förutom egna semestrar, också planerar att åka på gemensam semester framöver, måste jag kolla med olika länders ambassader vilka visumregler de har. Som svensk har man det relativt lätt. Om man överhuvudtaget behöver visum är det ofta ganska lätt ordnat. Är man däremot kubansk medborgare blir det genast mer komplicerat. Efter att ha letat info på olika ambassaders hemsidor och försökt kontakta dem börjar jag inse att de föredrar att vara isolerade öar i Sverige. Den thailändska ambassaden kan man exempelvis inte komma fram till under deras påstådda telefontid. En röst har under flera dagar sagt: "The lines are very, very busy at the moment. Please try later." Det är alltså inte bara upptaget, det är väldigt väldigt upptaget. Vad betyder det? Skit i att ringa oss, vi är ändå inte intresserade. Som svensk och kuban har man visumtvång till helt olika länder och jag vill helst inte tillbringa min semester i Nordkorea. Förslag tas tacksamt emot!

Försäljare

Försäljare är personer som säljer saker till kunder som vill köpa dem. Om jag exempelvis vill köpa kläder går jag till en klädaffär, vill jag ha pytt i panna går jag till ICA osv. Rätt så logiskt med andra ord. Men det finns också en annan kategori försäljare som vill att man ska köpa deras produkter fast man inte har efterfrågat dem eller inte ens vill ha eller behöver dem.

Den snällaste formen är direktreklam i brevlådan. Den kan man kasta eller alternativt sätta upp en lapp där man undanber sig sådan. Den andra typen är telefonförsäljare och mot dem kan man också värja sig genom att registrera sig i Nix-registret. Detta innebär att de inte har tillåtelse att ringa upp en. På så sätt slipper man lyssna på en massa säljsnack och bli pådyvlad en massa skit. Dessvärre kan man än så länge inte registrera sitt mobilnummer hos Nix och är man som jag egen företagare får det till följd att de även ringer på mobilen. Jag får dagligen flera samtal från idioter som försöker få mig att köpa eller prenumerera på allsköns ting. Detta har gjort att jag inte längre svarar i mobilen om jag inte känner igen numret. Att oombedd ringa upp folk och försöka kränga saker är en form av trakasseri som borde förbjudas rakt av. Den tredje typen av försäljare är den värsta, nämligen de som befinner sig ute på allmänna platser och tar sikte på en när man stressar till eller från jobbet. Likt hyenor griper de tag i sina offer på jakt efter pengar som folk inte vill spendera. Jag har vid ett otal tillfällen blivit stoppad av dessa nasare och enda anledningen till att jag inte gått till handgripligheter har varit bristen på lämpliga tillhyggen.

Lagstifta bort denna ohyra nu!

Bilar

Bilar är roligt. Det är roligt att köra bil, särskilt när det går snabbt. Det är roligt med snygga bilar också, såsom Aston Martin (se ovan). Men det är INTE roligt när de går sönder. Eftersom jag dessvärre inte äger en Aston Martin DB9 eller någon annan dylik bil händer det allt som oftast att något pajar helt oförhappandes. Om det inte är sladdar till startmotorn, generatorn eller bromsklossarna så är det fönsterhissarna. Nu har det gått så långt att jag hela tiden förväntar mig det värsta när jag är ute och kör.

Häromdagen när jag var på väg till ett möte hörde jag helt plötsligt ett skrapande ljud bak i bilen när jag svängde. Eftersom jag är fullständigt irrationell och vägrar inse att något är fel tänker jag att det nog bara var något tillfälligt. När det så började skrapa igen förstod jag dock att det var dags att ringa verkstan. Mekaniker är alltid väldigt coola människor. Har ni någonsin stött på en mekaniker som är nervöst lagd? Fullständigt rationell, till skillnad från mig, upplyste han mig om att jag antingen kunde försöka köra den till verkstan och om det inte gick var jag tvungen att ringa bilbärgningen. Efter avslutat möte och positiv inställning försökte jag köra ut från parkeringen med resultatet att jag kom ca 10 meter. Stoppet orsakades av att skrapljudet hade ersatts av pang, klonk, smäll. När jag tittar där bak ser jag att hela ljuddämparen släpar i backen. Va fan! Förbi hastar stressade människor på väg hem och några fäller kommentarer som: "Det där ser inte bra ut." Nej, det menar du inte. Efter 20 minuter kommer bärgaren men han ser mer ut som någon från Hells Angels iförd långt hår och skägg och solglasögon trots mulet väder. Han fäller exakt samma kommentar som de förbipasserande men sedan böjer han sig ner och fipplar med något under bilen och ut kommer ljuddämparen. "Lägg den i bagageutrymmet, så kan du köra hem sedan." Va!? Inte har jag någon lust att köra denna opålitliga bil så jag tvingar honom att först köra min bil några varv runt parkeringen för att bevisa att det inte är någon fara. Det går galant och inte låter det så farligt i bilen heller. Nu är det ju så att jag dessvärre inte kan köra min bil i all evighet med ljuddämparen liggandes i kofferten så det är bara att punga ut med x antal kronor igen. Det är dags att inse att jag behöver en ny bil. Kan ingen sponsra mig med en snygg och snabb bil som ALDRIG går sönder?

Pladdertanter

Det finns personer, oftast kvinnor, som pladdrar non stop om absolut ingenting. Det är som om de inte hade någon spärr mellan hjärnan och munnen. Allt de tänker måste de också säga högt. Detta är ett märkligt fenomen som man med alla medel borde sätta stopp för. Kommunikation och diskussion som uppstår i möten med andra människor är alltid givande och intressant och bör uppmuntras men mundiarré är en åkomma man måste söka för. Att ständigt delge sin omgivning allt som korsar ens hjärna är respektlöst. Det tyder INTE på att man är en trevlig person med social kompetens som många tycks tro. Småprat i all ära men att tvingas lyssna på folk som inte vet vad de ska äta till middag eller fördelar och nackdelar med att ta med sig paraply om det nu skulle börja regna, är ren och skär tortyr.

Det finns en busslinje här i Stockholm som jag brukar åka mycket ofta. När jag står och väntar på hållplatsen dyker det då och då upp en kvinna som åker åt samma håll som jag. Denna kvinna pratar alltid vitt och brett om precis allting. Jag kan se hur hon precis som en hök spanar in resenärerna för att se om det är någon hon känner igen och kan sätta klorna i. När hon har spanat in sitt offer sätter hon kurs på personen i fråga och börjar prata redan när hon bara har hunnit halvvägs. Det stackars offret börjar flacka vilt med blicken för att hitta en utväg men det är naturligtvis lönlöst eftersom hon måste ta samma buss för att komma hem. Den pladdrande kvinnan för en monolog medan offret försöker se intresserad ut. Hon pratar om sitt jobb, sina barn, sin man, väder, midagsmat och annat smått och gott. När så offret försöker sticka in med en liten replik lyssnar den andra kvinnan inte alls utan fortsätter med sin monolog som om offret inte fanns. Man förstår av kvinnans ton att hon själv tycker att konversationen (monologen) är riktigt intressant och stimulerande.

Bojkotta pladdertanter nu!

Virus

Känner ni igen känslan?

• Halsen känns som ett rivjärn.
• Livsandarna har flugit all världens väg.
• Det känns som om man upplever livet från åskådarplats.
• Huvudet svävar ovanför kroppen som en ballong fylld med bomull.
• Tillvaron är plötsligt nattsvart.
• En förlamande trötthet överrumplar en helt plötsligt.
• Kroppen värker som efter ett maratonlopp

Varför händer detta? Jag hade ju överlistat svininfluensan och vinterkräksjukan! Men jag tänker inte ge upp. Jag vägrar låta dessa symptom hindra mig från att göra det jag vill. Jag låter mig inte besegras! Hör ni det!

Out of order

Idag har det varit kaos här i Stockholm. I stort sett all kollektivtrafik har varit lamslagen. Vad har då hänt? Har det utbrutit vild strejk? Är vi utsatta för sabotage? Har någon riktat en terrorattack mot vår huvudstad? Har Bin Laden återuppstått ur sin grotta? Nej! Det är snö och kallt. Jag upprepar: Det är snö och kallt och därför blir det problem med tågspåren. Även om denna vinter alltmer börjar likna en ny istid (se föregående inlägg) så är det väl ingen nyhet att vi bor i ett land med snö och is? Hur kan det uppstå ett sådant kaos? Ingen har kunnat ta sig någonstans genom att åka kommunalt och inga taxibilar har funnits att tillgå i hela stan. Nej, snart är det dags att emigrera till ett levnadsvänligare land där man åtminstone inte behöver få köldskador i väntan på tågen som inte kommer. Under tiden tänker jag ta bilen och miljönissarna kan gott åka spark med rimfrost i skägget och istappar i mustaschen.

Istid

NEJ!!! Nu får det vara nog! Jag har redan skrivit ett inlägg om vintern men nu befinner vi oss bortom det stadium när vintern bara är jobbig i största allmänhet. Detta börjar mer och mer likna en ny istid. Här pratas det om växthuseffekt och att vi här uppe kommer att få ett närmast tropiskt klimat. Va? Jo, här kommer vi att få nya växt- och djurarter som nu endast återfinns på sydligare breddgrader. Medeltemperaturen stiger och snart kan vi gå i kortbyxor året om. Jag upprepar: Va? Det lutar snarare åt att vi måste ikläda oss sälskinnspäls och ta sparken till jobbet om vi nu överhuvudtaget kan gå ut. Tropiskt klimat? Pyttsan! Sibirien ligger väl närmare sanningen. Vi har att se fram emot konstant iskyla och mörker i en värld där man inte överlever om man inte dricker vodka till frukost, lunch och middag (nåja, det må väl vara hänt). Jag är i normala fall inte en stor vän av tropisk hetta men just nu byter jag gärna ut detta mot solsting, solsveda, uttorkning, myggbett, skoskav, armsvett, pollen, bålgetingar och tunt ozonskikt!

Hemmafruar

Jag är av den åsikten att folk själva ska få välja hur de vill leva sina liv även om det strider mot mina principer eller idéer. Men då måste man också stå för konsekvenserna och inte komma klagandes senare. Detta gäller exempelvis hemmafruar. De har valt att stanna hemma och ta hand om hus, man och barn istället för att yrkesarbeta. Så långt är allt gott och väl. Var och en väljer som sagt själva hur de vill leva. Men när de börjar knorra över att de knappt får någon pension fast de har ägnat (läs uppoffrat) hela sitt liv åt att ta hand om hus och hem, då blir jag riktigt förbannad.

Att vara hemmafru är INTE ETT ARBETE. Att tvätta, stryka, mangla, safta, sylta, stoppa strumpor och snyta snoriga ungar är inte pensionsgrundande och därmed INTE ett yrkesarbete. Att vara hemmafru är inte alltid heller ett "jobb" man kan räkna med att ha livet ut. Vad händer om maken lämnar en för en yngre upplaga utan gäddhäng och sura mungipor? Jo, då måste man börja jobba för att försörja sig. Ve och fasa! Maken å andra sidan anställer en hemhjälp som gör allt det hans fru har gjort. Enda skillnaden är att hemhjälpen får lön (även om den är låg) och därmed också pension.

Sitt inte och gnäll över låg pension när det finns kvinnor som både yrkesarbetar OCH sköter hem och barn. Gnäller maken kan man alltid sparka ut honom!

Avkommor

Barn kan vara härliga och rätt så roliga små varelser men det beror i mångt och mycket på föräldrarna. De flesta barn är odrägliga, griniga och bortskämda små monster. Jo, det är de! Men det är inte så populärt att påpeka. "Inte mina barn, andras möjligen." Jo, dina barn. Vad hände med barnuppfostran? Numera är det barnen i familjen som bestämmer allting. Allt inrättas, ordnas och fixas efter dem. De behandlas med silkesvantar och skyddas mot allt. De behöver inte äta eller göra sådant de inte tycker om. De får det mesta serverat på silverfat och ska alltid stå i centrum. Vad händer när de växer upp? Jo, de blir gnälliga morsgrisar och små prinsessor på ärten. Jag är absolut inte emot barn per definition men lite hyfs är väl ändå inte för mycket begärt?

Party!

Fest är ju alltid trevligt men det finns vissa kriterier som måste uppfyllas för att det ska bli lyckat. Det vissa missar är att man som gäst också har en funktion att fylla. Man får inte agera dökött. Värdens/värdinnans ansvar är att göra det så trevligt som möjligt för sina gäster men sedan måste gästerna själva ta sitt ansvar.

Fest handlar ju till stor del om att träffa människor och mingla. Man kan alltså inte sitta tyst i ett hörn och sura. Det finns också vissa gäster som tror att en middagsbjudning är ett slags utfodringstillfälle, ungefär som ett soppkök, där man slafsar i sig det som bjuds för att sedan yttra fraser som "Det är en dag imorgon också" (se inlägg "Allergi"). Detta är ytterst otrevligt och osocialt. En fest ska inte förväxlas med ett kafferep. Några har också fått för sig att en lämplig middagskonversation består av matprat och recept. Nej! Man ger komplimanger för maten men sedan pratar man om något INTRESSANT. Man bör dessutom tänka på att klä upp sig. Det är respektlöst mot värdparet att slafsa omkring i vardagskläder. Sedan är det det här med skor. Vi svenskar har en ful ovana att hasa runt i strumplästen på fester. Det ser verkligen inte roligt ut. Inneskor anbefalles.

Som gäst bör man vara uppklädd, social, mingla, äta och dricka mycket och under inga omständigheter gå hem tidigt. Gäster som inte uppfyller dessa krav bör genast strykas ur inbjudningsrullorna.

Störande

Det offentliga rummet fylls alltmer med oljud av olika slag (se inlägg om gatumusikanter). En av de saker jag finner mest störande är hur folk helt ogenerat pratar i sina mobiltelefoner på allmänna platser. På tåg och bussar basunerar folk glatt ut vad de tycker, tänker och gör utan att inse eller bry sig om att alla kan höra vad de säger. Jag är inte intresserad av att du ska äta rotmos med fläsklägg till middag, att dina barn har vinterkräksjuka eller vad du ska göra i helgen. Det är också fascinerande hur folk helt oförblommerat pratar om sina chefer, kollegor, affärsavtal, sjukdomar (allt från fotsvamp till depression), fruar, pojkvänner, otrohet eller hur fulla de var i helgen. Det är ett slags verbal förorening. Lika illa som att skräpa ner. Jag har inget emot mobiltelefoner i sig. Jag älskar all form av kommunikation men jag vill gärna kunna välja. En blogg kan man till exempel välja att inte läsa...

Rökförbud

Som rökare utsätts man ständigt för påhopp av helt okända människor. Av någon anledning känner sig folk föranledda att tala om för en att det inte är bra att röka. Vad? Det hade jag ingen aning om. Hur många går fram till feta människor och talar om för dem att det inte är hälsosamt att vara fet? Nej, så kan man inte göra. Då är man otrevlig och elak. Men det är något helt annat när man är rökare. Det är alltid jaktsäsong på oss. Varför är det så? Vad är det som gör att folk går fram till vilt främmande (vuxna) människor och förmanande hytter med fingret?

Exempel på vad man kan utsättas för:

• Om man står ute och tänder en cigarett när man väntar på bussen, finns det folk som börjar hosta demonstrativt och titta föraktfullt på en.


• Främmande människor kommer fram och talar om att det inte är bra för hälsan och att man åldras i förtid. Särskilt gamla fula gubbar mellan 70 och döden.


• Före detta rökare missar aldrig att påpeka hur sköööönt det är att inte röka längre. Livet är såååå mycket bättre utan cigaretter. Skitsnack. De är bara röksugna.


• Kvinnor råkar särskilt illa ut. Man kan nämligen få rynkor får man veta och därmed ser man gammal ut. Det är inte särskilt attraktivt. Gäller inte det män också?

Naturligtvis är det inte bra att röka. Jag vill inte på något sätt propagera för rökning. Men om man är vuxen måste man få ta det ansvaret själv och jag vill inte höra att vi kostar samhället pengar för att vi är sjukare än andra. Jag betalar mer skatt än de flesta och bidrar säkerligen till försörjningen av andra som på olika sätt ligger samhället till last.

Blindstyre

Det klagas ofta på bilister. Det är inte miljövänligt att använda bil och så vidare. Må så vara men när det gäller trafiksäkerhet är det inte bilisterna som är de stora bovarna, det är fotgängare och cyklister hävdar jag. Särskilt de som saknar körkort. "Se upp här kommer jag. Jag är en mycket bättre människa eftersom jag går eller cyklar. Ni får väl titta vart ni kör." För det första syns ni inte om det är mörkt eller regnigt (vilket ni skulle förstå om ni kunde köra bil). Det underlättar inte heller att de flesta klär sig i 15 nyanser av svart. Det värsta är ändå de fotgängare som skjuter barnvagnen eller hunden framför sig rakt ut i gatan utan att se sig för. Om man inte är mer rädd om sin avkomma eller sitt husdjur, ska man nog avstå från att skaffa dem.

Vinter

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder." Jo, det finns visst dåligt väder. Fem månader vinter med minusgrader är definitionen på dåligt väder. "Men det är så härligt med all snö. Man kan åka skidor och skridskor." Ja, men hur ofta gör man det? Man måste leva i skiten också. Gå till jobbet. Vänta på bussar och tåg som inte kommer. Halka runt på trottoarerna och försöka parera isberg stora som Mount Everest. Skrapa bilrutor när man hellre skrapar trisslotter och hoppas kunna åka till varmare breddgrader. Ibland tror jag att det är en försvarsmekanism. Folk som huttrande försöker övertyga sig själva om att det är sååå mysigt med snö och kyla. Det är bara trevligt några veckor före jul. Därmed basta!