Kommunistlogik

Häromdagen besökte jag och maken det kubanska konsulatet. Ni som brukar läsa min blogg vet hur lite jag har till övers för konsulat i allmänhet och det kubanska i synnerhet. Som en liten röd kommunistiskt ö ligger det insprängt i det borgerliga mörkblåa Stocksund här i Stockholm. Själva konsulatet är närmast att likna vid en liten oansenlig barack med gallerförsedda fönster. Vad man nu ska ha det till. Det är väl knappast någon i grannskapet som tänker bryta sig in och kräva asyl. Väl insläppt genom gallergrindarna måste man alltid sitta ned och vänta i en evighet även om det inte finns någon före en i kön. När man sedan får komma fram till luckan och man får göra sitt ärende, försvinner de in någonstans i de bakre regionerna och så får man vänta i en evighet till. Man måste alltid ha med sig 1000 kopior på allting varpå de sedan kopierar dessa papper en gång till. Jag tror inte att miljötänkande står särskilt högt i kurs på Kuba. När man sitter där och väntar kan man titta på en käck turistfilm med vackra miljöer och glada dansande kubaner eller så kan man läsa kamrat Fidels reflektioner över allt och ingenting. Dessa återfinns i små fula kopierade maskinskrivna häften och inbjuder inte direkt till läsning.

Anledningen till konsulatbesöket denna gång var att min man för ett år sedan ansökte om något som kallas PRE. Kubaner som har uppehållstillstånd i ett annat land på grund av exempelvis giftermål har lämnat sitt land legalt och förlorar därmed inte sitt medborgarskap, vilket är fallet med dem som har flytt landet. Däremot måste de ansöka om PRE om de vill behålla sin "status" som kubanska medborgare. Ansöker man inte om detta eller får avslag kan man som kuban endast vistas i landet på samma villkor som turister. Detta innebär exempelvis att man inte får stanna hur länge man vill, man får inte köpa eller äga hus, inte jobba och man får inte bo hemma hos sin egen familj. INTE BO HOS SIN EGEN FAMILJ! När man väl ansöker om detta med 1000 dokument måste man också betala en summa pengar för de MÅNADER man måste vänta. Detta är naturligtvis en form av straffavgift för att man lämnat sitt hemland. Dessa dokument skickas sedan till Kuba, inte per post, inte per fax utan med en person från konsulatet när denne behagar resa till Kuba. Väl där ska dokumenten godkännas av någon minister och man kan helt godtyckligt få avslag efter att ha betalat pengar i flera månader eller mer. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte vara välkommen tillbaka till sitt hemland och inte ha rätt att bo hos familj och vänner. En landsförvisad paria utan rättigheter. Helt omöjligt.

Min make har i alla fall fått sitt tillstånd så nu kan han fortsätta vara kuban även på Kuba. Men min make kommer från en privilegierad familj med visst inflytande och detta spelar naturligtvis stor roll när de fattar sina beslut. De som inte gör det får fortsätta betala och hoppas att kamrat Fidel börjar reflektera över sin hädanfärd istället.

Saknad

Imorgon reser jag till Azorerna för lite semester och ridning. Men det jag verkligen saknar är Kuba. Nedan följer några av de hundratals bilder jag har därifrån. Jag lägger av princip inte ut bilder av mig själv eller nära anförvanter här på bloggen. Det vet ni som brukar läsa men kanske kan man skymta mig någonstans i periferin...

Den här mannen spelar alltid trmmor på samma bar i Trinidad de Cuba. Han är oerhört duktig och visst skulle han platsa i en turistbroschyr?

Mannen är Adonis och en fantastisk dansare. Han skulle absolut inte ha något emot att figurera på min blogg. Tvärtom, han skulle älska det.

Revolutionen är ständigt närvarande på Kuba. Bilden ovan är från Havanna.

Den här bilden tog jag eftersom bilen är så vackert puderrosa.

Det här är revolutionsmuseet i Havanna. Där kan man lära sig ALLT och lite till. Det var en gång i tiden diktatorn Batistas privatbostad. Castro har humor.

Likbil Havanna style...

Interiören är från restaurangen La Bodeguita del Medio i Havanna. Det sägs att det är där som Mojiton föddes. God är den i alla fall. Mer än man kan säga om maten.

Detta är Hotel Nacional. Ett av de mest mytomspunna hotellen i världen. Precis ALLA stora stjärnor har bott där. Jag kan verkligen rekommendera det. Att sitta på deras uteterass och ta en drink är en underbar upplevelse.

Gatubild från Gamla Havanna.

Teatern och Capitolium i tidig morgonsol.

Denna bild har jag visat förut här på bloggen men den är värd att visas igen. Skylten står utanför ingången till amerikanska ambassaden i Havanna.

Även denna bild är tagen utanför amerikanska ambassaden. De svarta fanorna symboliserar de kubaner som dött i kampen mot imperialismen. Onekligen en intressant utsikt.

Här badar vi uppe i Topes de Collantes. Jättehärligt och svalkande. Pricken till höger är jag.

Det här är ett av många slavtorn som finns kvar på Kuba. På så sätt kunde vakterna kontrollera att slavarna jobbade som de skulle ute på sockerrörsfälten. Mycket obehagligt att uppleva på plats.

Här pressar man ut saft ur sockerrören. Drick ALDRIG detta med rom! Det gjorde jag på inrådan av min make och blev våldsamt illamående och yr. Tack!

Jag har en förkärlek för byggnader. Detta isblåa hus återfinns i hamnstaden Cienfuegos.

Denna bild är också från Cienfuegos och visar att kyrkan och revolutionen samexisterar på Kuba.

Den här vägen sträcker sig 5 km ut i havet till Cayo Santa Maria där vi firade vår smekmånad. Notera frånvaron av vägräcken. Jag lyckades undvika att meja ner någon. Det var bara en eller annan krabba som fick sätta livet till. Om ni ska köra bil på Kuba: Tuta på allt som rör sig!

Vägen ner till stranden på vårt fantastiska hotell.

Det här är Rafael, min alldeles egna cowboy som jag brukar rida med när jag är i Trinidad de Cuba. Jag har t o m en egen sadel som jag fick i bröllopspresent. Den väntar på mig när jag kommer härnäst. Det är jättehärligt att rida med Rafael på hans fina hästar. Han låter mig numera också rida först och kallar mig för Capitana. Det tar jag som en stor komplimang. Det är ganska hård ridning eftersom skritt tydligen inte existerar men man får inte vara veklig. Jag klarar mig dock inte utan vatten och det är inte alltid det finns sadelväskor. En gång red han med min vattenflaska innanför skjortan i tre timmar...

Detta är Kubas motsvarighet till SSU skulle man kunna säga. Skillnaden är dock att man måste vara med. Inte så stor valfrihet alltså.

Detta är Grand Hotel i Trinidad de Cuba. Jag tog med bilden eftersom vi hade sviten innanför balkongen. Den hade jag inte bokat men de tyckte att det var trevligt med bröllopsgäster. Champagne fick vi också. Tack, Castro!

Den här bilden är också från Trinidad. Färgerna påminner om glass som jag brukade äta som barn. Tresmak, tror jag att den hette.

Ännu en bild från vackra Trinidad. Det är en gammal kolonialstad som numera återfinns på UNESCO:s världsarvslista. Det var där jag och min man träffades och det var där vi gifte oss. Åk dit!

Hasta la Vista, amigos!

Midsommar

Nu är det snart midsommar igen. Denna ursvenskt svenska emotsedda sommartradition. Man ska vara i sommarstugan och umgås i glada vänners lag. Varje år tar sig folk an denna högtid med stor entusiasm. Det handlas sill, fäääärskpotatis och jordgubbar för så ska det vara. Man köar i timtal på Systembolaget eftersom man under inga omständigheter skulle fira midsommar utan snaps. Att snaps är jätteäckligt och att ingen egentligen dricker upp den spelar mindre roll. De som gör det klarar sig sällan ända till jordgubbstårtan.

Man ska flexa från jobbet, stuva in packning, hund, barn, matkassar, grillkolen och SPRITEN i bilen och ge sig av. Bor man i en större stad innebär det att man måste krypköra ut ur stan eftersom alla har precis samma plan som en själv. På själva midsommarafton tittar man förhoppningsfullt ut genom fönstret ty det är viktigt att solen skiner för att midsommarkänslan ska infinna sig. Nu skiner nästan aldrig solen på midsommarafton i vårt land utan det brukar vara regn, snålblåst och fleece som gäller. Men folk har kort minne och alltså inhandlas en ny klänning i år också som man inte har användning för. Men skam den som ger sig. När det är uppehåll i skurarna måste man ut och plocka blommor som man sedan ska binda till kransar och bära på huvudet. Ingen vet riktigt varför men det är ju somrigt och trevligt. Äta gör man alltid ute oavsett väder. Vi ska fan inte sitta inne och äta. Det är ju midsommarafton! Ut med mat och brännvin. Regnskur. In med mat och brännvin. Ut igen o s v. Sedan ska man dansa runt midsommarstången. Vuxna män ska leka fulla små grodor. En trevlig tradition. Vid det här laget har regnet och blåsten tilltagit i styrka och stormvarning har utfärdats av SMHI. Hur ska vi nu kunna grilla?! Men så dags har de flesta glömt maten. Det finns ju gudskelov SPRIT. Alltså fortsätter man att dricka och snapsa med regnet strilande utanför fönstret. Blomkransarna börjar sloka och grädden på jordgubbstårtan har surnat precis som mamma. Det är härligt med svenska sommartraditioner. Skål!

Ambassader

En ambassad är en representant för sitt hemland i ett främmande land. Som sådan bör man väl representera sitt hemland väl, alltså vara representativ. Efter kontakter med utländska ambassader här i Sverige börjar jag undrar hur det är med den saken. Kan man hitta relevant information via deras hemsidor? Svarar de i telefon under sin telefontid? Svarar de på mail, förutsatt att de har en mailadress eller att man hittar den på hemsidan? Är de trevliga och tillmötesgående? Är de hjälpsamma? Svaret är i de allra flesta fall nej på alla dessa frågor.

Den kubanska ambassaden, eller snarare konsulatet, är det jag av naturliga skäl har mest erfarenhet av. En erfarenhet jag gott hade kunnat vara utan men jag hade så att säga inte mycket val. Att hitta kontaktinfo på deras hemsida är inte lätt. Där finns mest propaganda och när man väl har hittat ett telefonnr måste man ringa i en veckas tid innan någon sur tant svarar. Före giftermålet behövde jag en mängd dokument som skulle översättas till spanska och sedan legaliseras av UD. Detta kan jag förstå men dokumenten skulle dessutom legaliseras av det kubanska konsulatet till det facila priset av 2500 kr (!). Samma procedur kostade 160 kr på svenska UD. När jag påpekade för den sura tanten skillnaden i pris och att jag tyckte att det var konstigt att ett utländskt konsulat kunde legalisera svenska dokument, som dessutom redan var legaliserade, upplyste hon mig om att jag kunde strunta i att komma dit med mina papper om jag inte var intresserad och sedan slängde hon på luren. Häpnadsväckande! Till råga på allt är de dessutom väldigt otrevliga mot sina egna medborgare.

Eftersom jag och maken, förutom egna semestrar, också planerar att åka på gemensam semester framöver, måste jag kolla med olika länders ambassader vilka visumregler de har. Som svensk har man det relativt lätt. Om man överhuvudtaget behöver visum är det ofta ganska lätt ordnat. Är man däremot kubansk medborgare blir det genast mer komplicerat. Efter att ha letat info på olika ambassaders hemsidor och försökt kontakta dem börjar jag inse att de föredrar att vara isolerade öar i Sverige. Den thailändska ambassaden kan man exempelvis inte komma fram till under deras påstådda telefontid. En röst har under flera dagar sagt: "The lines are very, very busy at the moment. Please try later." Det är alltså inte bara upptaget, det är väldigt väldigt upptaget. Vad betyder det? Skit i att ringa oss, vi är ändå inte intresserade. Som svensk och kuban har man visumtvång till helt olika länder och jag vill helst inte tillbringa min semester i Nordkorea. Förslag tas tacksamt emot!

Folklighet

Det är viktigt att vara folklig och folkkär i det gamla folkhemmet. Men det är skillnad på folk och fä. Om man är en känd person är det ett måste att vara folklig annars går man inte hem i stugorna. Men vad innebär det att vara folklig? Jo, man måste vara som folk är mest och inte sticka ut. Man ska handla på Konsum, le och vara glad, inte ha några kontroversiella åsikter, inte yvas över sina framgångar och helst ha fel och brister som alkoholism eller övervikt. Jag förstår inte denna syn. Om man är känd för att man har en speciell talang och har åstadkommit något innebär det ju att man skiljer sig från mängden. Varför måste man då samtidigt vara som alla andra? Alla så kallade folkkära kändisar är ju menlösa och ointressanta. Jag säger bara Lasse Berghagen.

Att kronprinsessan väljer att gifta sig med en man av folket uppskattas i riket. Det är trevligt med monarki verkar de flesta tycka men man får inte vara för kunglig. Även majestäter måste vara lite som folk är mest. Jag tycker att det hade varit mer intressant om Victoria hade valt att gifta sig med en invandrare från Rinkeby. Det hade väl varit politiskt korrekt om något i detta ängsligt politiskt korrekta land. Men se det är inte folkligt. Det skulle inte falla i god jord hemma hos alla tanter som virkar grytlappar med kungamotiv. Det finns gränser för folkligheten.

Det är nog bara Zlatan som lyckas med att vara omtyckt utan att för den skull vara det minsta folklig. Men han är invandrare som spelar i blågula färger och det är i alla fall PK.

Cuba libre

Eftersom min man kommer från Kuba är det naturligtvis så att det landet påverkar mig och spelar en stor roll i mitt liv. När min man säger att han är från Kuba får folk genast något lystet i blicken. De har en massa åsikter om hans hemland och ALLA frågar om Che Guevara och Castro. I Kuba finns två huvudsakliga turistgrupper: De backpackande övervintrade hippierna och revolutionsromantikerna och de som åker till en all-inclusive resort och inte rör sig ur fläcken med undantag för en dagstur till Havanna och dricker rom och tror att de är i Kuba.

Den första kategorin iklär sig gärna Che Gueavara T-shirt, kortbyxor och sandaler, vilket ter sig konstigt för kubanerna eftersom det bara är 10-åriga pojkar som klär sig i kortbyxor. Vuxna män bär långbyxor. Punkt slut. Dessa turister vill gärna diskutera Castro och revolutionen. Problemet är bara att många kubaner är mer intresserade av Nike och Adidas än revolutionsromantik. "Men det är ju fantastiskt med så bra och gratis utbildning och sjukvård." Jo, men kubanerna vill också tjäna pengar. Kuba är en perfekt grogrund för kapitalism. Man måste själv se till att klara sig och hitta vägar för att tjäna pengar. Nöden är uppfininningarnas moder som bekant. Man måste ha ett stort kontaktnät och man måste framför allt veta vem man kan lita på. Många tror att man inte kan köpa nästan någonting i Kuba och det stämmer när det gäller vanliga butiker men ALLT kan köpas bara man har pengar och de rätta kontakterna. Alltså är det ungefär som här.

De lite bättre bemedlade turisterna reser aldrig på egen hand i Kuba eftersom de tror att det kan vara farligt och att bussarna ska vara från 50-talet och bil är ju ingen vettig människa som vågar hyra, resonerar de. De är glada och nöjda om de får lite sol, bad, rom och cigarrer. Denna kategori tycker också oftast synd om kubanerna eftersom de bor i ett kommunistland. Nu är ju faktiskt Kuba inte ett kommunistland, utan ett socialistland, och i många avseenden mindre socialistiskt än Sosse-Sverige. De undrar också vad som kommer att hända efter Castros död när amerikanarna kommer och tar över Kuba. De är nämligen helt förvissade om att det är detta alla kubaner önskar sig mest av allt. Dessa turister är ofta givmilda och strör pengar omkring sig men de bryr sig aldrig om att lära känna folket. På en uteservering utanför ett hotell i Havanna bevittnade jag hur en utländsk kvinna kom med fyra stora paket mat som hon ställde ner på marken till de många hundar som springer omkring på gatorna. I Havanna finns många fattiga människor som knappt har mat för dagen men hon tyckte alltså mer synd om hundarna. Detta säger en hel del om denna typ av turister. Inte åt hundarna maten heller eftersom de aldrig har sett en färdiglagad portion mat. I sådana situationer skäms man verkligen som turist.

Kuba är ett fantastiskt land med underbara människor. För er som ännu inte har varit där kan jag verkligen rekommendera ett besök. Men undvik Varadero och charterresor. Det går alldeles utmärkt att resa på egen hand med långfärdsbussar. Om man hyr bil ska man komma ihåg att vägarna är fulla av oväntade hål och INGEN flyttar på sig om man inte tutar konstant. Kombinera gärna hotell med Casa Particular där man bor hemma hos kubaner. De serverar också den bästa maten. Kubaner är ofta öppna och gästvänliga men ställ inte för många frågor. Det gillar de inte. Och bli inte förvånade om de byter samtalsämne helt plötsligt. Det gör de när de är uttråkade och tycker att de har lyssnat klart. Se också till att klä upp er till middagen och när ni går ut. Kubaner tycker att turister klär sig för jävligt. Undvik också orkansäsongen, såvida ni inte vill ha lite extra spänning. Tänk bara på att lagra rom eftersom staten stoppar all alkoholförsäljning när det drar ihop sig till storm.

PS. Bilden är tagen 2007 utanför ingången till den amerikanska ambassaden i Havanna. Mannen i mitten är kuban och stämplad som terrorist av kubanska regimen. Han bor numera någonstans i Sydamerika. Måhända har gubben till vänster nu bytts ut...

Kulturella särdrag

Både privat och i mitt arbete umgås jag med och träffar väldigt många människor som kommer från andra kulturer än den svenska. Detta är både intressant och lärorikt, särskilt deras perspektiv i stort och smått på Sverige, oss svenskar och vår kultur.

• En av mina amerikanska och republikanska väninnor tycker att vi är opatriotiska och visar för lite respekt och lojalitet med vårt land. Man ska vifta med flaggor i tid och otid och svära trohet mot sitt land. Äh... Flaggor? Det har man på sin höjd när det är hockey eller fotboll. Möjligtvis i schlagerfestivalen eller på Skansen. Om den exponeras för mycket kan folk tror att man är rasist. Jo, så är det.
• En kvinna från Australien förstår inte varför vi har så lite ljus inomhus på vintrarna. Hon vill ha minst 100 watt i alla taklampor och en massa spotlights för extra lyse. Hon påstår att hon måste treva sig fram i hemmet eftersom maken envisas med att släcka alla lampor och istället tända ljus. Han hävdar envist att det är mysigare så och det är viktigt med hög mysfaktor i Sverige. Pyttsan, tycker hon.
• Min make förstår inte varför de inte säljer alkohol på badplatser i Sverige. Nej, där kan man bara köpa glass, varmkorv och Cola (då utan rom). Så är det och så ska det vara. Varför, undrar han. Jo, svenskar är omyndigförklarade och klarar inte av att handskas med alkohol så det kan vara farligt. Tänk om de blir fulla och drunknar. Hujedamej!
• De flesta tycker också att det är intressant att vi svenskar tycks veta precis allting om hur världen runt omkring oss är förskaffad. Detta trots att vi inte har besökt alla platser i världen. Men så är det nu en gång för alla. Vi svenskar har minsann koll på allt som händer och sker!
• Vi svenskar kanske inte går omkring och viftar med flaggor och sjunger nationalsången alltför ofta men ve dem som kritiserar vårt land. Att klaga på skatter och taskigt klimat är enbart förbehållet oss svenskar, inte de som på nåder har fått tillstånd att bo i vårt underbara land.
• Många är förundrade över hur vi uppfattar konceptet fest. Inte är det så festligt alla gånger. Det pratas och pratas. Zzzz... Var är partyt, musiken och dansen?
• Konceptet inneskor är inte heller något som har fallit oss svenskar på läppen. När vi går bort tar vi av oss skorna och går omkring i strumplästen. Verkligen elegant och stilfullt! Inte klär vi upp oss heller. Allt måste nämligen vara praktiskt och bekvämt får folk lära sig.
• När det kommer till arbetslivet är företeelserna "klämdag", "halv dag" och "fikapaus" något som förbryllar inflyttade. Eftersom det är en röd dag imorgon jobbar vi bara till kl 15 idag. Fullständigt logiskt. Det fattar väl vem som helst att man måste sluta tidigare om man är ledig dagen efter. Om en arbetsdag är "inklämd" mellan två helgdagar är det ju ingen idé att jobba då, alltså är det en "klämdag" och bör tillbringas på ett trevligare sätt. Fikapaus kan ju tyckas vara ett trevligt avbrott under arbetsdagen men på många arbetsplatser inträffar dessa pauser på bestämda tider och detta föranleder ibland kulturkrockar. En tysk kvinna bad sin assistent skriva ett brev varpå hon svarade att hon skulle göra det efter fikarasten. Den tyska kvinnan förstod inte alls varför hon inte kunde fika när brevet väl var skrivet men icke sa nicke. Är det fikadags så är det.

Heja Sverige!

Ankdamm

I ankdammen simmar alla nöjda och glada omkring. Alla ser likadana ut eftersom man inte vill skilja sig från mängden. Det blir mer enhetligt och inte så störande på det viset. I ankdammen är det stilla och lugnt, inga höga och farliga vågor. Det är så alla vill ha det. Måhända blir det lite enahanda men det är ingen som klagar. Det är ju dumt att klaga när man har det så bra. Dessvärre blir det lite inskränkt. Man har ju så att säga inget större perspektiv på saker och ting när man simmar omkring där i godan ro men detta hindrar inte ankorna från att ha synpunkter på precis allting. I ankdammen vet alla precis allt om allting. Det kan tyckas lite underligt men så är det nu en gång för alla. De vet precis hur världen utanför ankdammen är förskaffad och de är inte sena med att döma allt och alla. De tjattrar entusiastiskt om än det ena, än det andra. De dömer och fördömer utan minsta tvekan och det bereder dem dessutom stort nöje. Det är inget de reflekterar över eftersom de helt saknar nyanser i sitt tjattrande. Deras ankdamm är den bästa platsen i världen. Om detta är de övertygade även om de inte har en aning om hur det ser ut i andra ankdammar. Detta hindrar dem dock inte från att kritisera andra ankor i andra dammar. De är särskilt förtjusta i att tala om för dem hur de ska leva och hånar rent av dem som har avvikande åsikter. Denna ankdamm kan tyckas vara rätt så otrevlig men ankorna där är nöjda och tillfreds och det är ju det som räknas.

Dagens kuban

Idag har min kubanske make ätit ris och bönor tillsammans med korv stroganoff och banan. Jag kände att jag inte kunde undanhålla världen denna fasansfulla information. Herre min skapare, vilken maträtt! Men vem vet, kanske blir det en hit på middagsbjudningarna framöver. Nu är det ju så att man på Kuba blandar mat hej vilt och hur som helst så det är inget konstigt med det i sig men den här kombinationen måste tyckas lite väl magstark även för de mest experimentlystna.

Kalispera!

Grekland. Gudarnas, filosofernas och numera klåparnas hemvist. Jag följer med i nyhetsrapporteringen som alla andra men jag förstår ändå inte. Hur kan man låta en hel nation vackla på ruinens brant? Alla är nu arga och upprörda i Europa eftersom det är de som måste betala kalaset. Tyskarna är argast eftersom de har mest pengar och därmed måste betala mest. Idoga och skötsamma tyskar vill sannerligen inte betala för lata ouzodrickande greker. Grekerna är också upprörda. Det kan man förstå. Ingen vill ha det sämre när man väl har fått det bättre. Röster höjs nu för att man borde sparka ut Grekland ur EU och låta dem klara sig själva. Också det är förståeligt men den stora frågan är väl ändå hur de kunde få tillträde till EU? Jag trodde att det ställdes ganska stora krav på demokrati och ekonomisk stabilitet. Innebär det att de grekiska politikerna ljög hela Bryssel rakt upp i ansiktet när de påstod att allt stod väl till i Odysseus rike? Man kan verkligen undra vilka som styr i Grekland. Hur tänker de egentligen?

- Vi låter folk pensionera sig vid 53. Det är ju ändå ingen över 50 som har ork och lust att jobba.

- Vilken strålande idé, men frågan är om det räcker. Vi borde kanske också införa någon form av morot för att motivera folk att jobba så länge som till 53.

- Vi inför ett bonussystem! Om man till exempel orkar masa sig till jobbet i tid skulle man kunna få mer lön.

- Toppen! Då har vi löst det problemet.

- Yiamas!

- Yiamas!

Artighet

Vad innebär det att vara artig? Består artigheten i vad man säger eller hur man handlar? Många människor från andra kulturer tycker att vi svenskar är rätt så oartiga, delvis beroende på att vi inte använder särskilt "artiga" ord. Engelska språket exempelvis översvämmas av artighetsord och fraser som används i tid och otid. Man ska vara positiv och glad och gärna ge komplimanger, alltid säga please och sorry, skit samma om man menar det eller inte. "You look fabulous in that dress", vilket egentligen betyder "Du ser ut som en tjock ko". "It's soooo nice to see you", kan lika gärna betyda "Fan, nu kommer den där idioten". Ord blir ju bara ord som ekar tomt om det inte finns någon substans bakom. Jag menar inte att man alltid ska vara brutalt ärlig och säga att folk ser ut att ha korta korviga ben i just den kjolen eller att någons nya hårfärg får personen i fråga att se ut som ett lik men måste man överdriva åt andra hållet? Överanvändning av ord utan egentlig mening gör dem ju också mer urvattnade. Till slut betyder de ingenting längre. Det kan i sin tur leda till att ens handlingar inte spelar så stor roll så länge man bara ursäktar sig efteråt. Sedan behöver man faktiskt inte behandla alla med överdriven respekt och artighet. Det är väl ändå något man först måste förtjäna? Vad tycker ni?

Allergi II

Jag är inte allergisk mot vare sig djur eller mat (förutom då nötter i betydelsen idioter) men jag kan få astmaliknande anfall när det gäller språkliga företeelser (se inlägg Allergi från jan). En av de saker jag har mycket svårt för är när personer avslutar sina meningar med eller. Varför gör man det när det inte är en fråga? "Nu gör vi så här, eller...?" Grammatiskt helt obegripligt. Man tappar genast förtroendet för människor som har denna ovana. Det tyder på obeslutsamhet och osäkerhet. Antingen är det en fråga eller också är det påstående, inte något mitt emellan. Detta ofog är något typiskt svenskt. Vi påstår och tycker ogärna saker utan att få andras godkännande. Vi söker hela tiden bekräftelse på det vi säger och det alldeles i onödan. Vill man veta vad någon annan tycker, ställer man en direkt fråga. I annat fall sätter man punkt. Den här ovanan orsakar en massa tjafs eftersom alla ska ha en åsikt om absolut ingenting. Det är fullständigt onödigt och tidsödande, eller?

Extremism

Enligt nyheterna igår förekommer det trakasserier mot unga invandrartjejer i Rinkeby norr om Stockholm. Det finns nämligen extremister som anser att kvinnor inte får klä sig som de vill, inte göra vad de vill på sin fritid eller gå på vilka fester eller evenemang de vill. Detta är INTE Iran, Irak, Afghanistan eller Saudiarabien. DETTA ÄR SVERIGE! Här har alla (oavsett kön) rätt att klä sig som de vill och gå på vilka tillställningar de behagar. Föredrar man kort kjol framför burka, så ska INGEN tala om för en att det är en synd. Här blir man inte bortgift mot sin vilja eller hålls inlåst och nekas tillträde till världen utanför. I Sverige är detta KRIMINELLT. Hör ni det, era pajasar! KRIMINELLT!

Kasta sten i glashus

Många svenskar, eller ska jag säga en viss typ av svenskar, blir rent maniska när det gäller ickesvenskarnas görande och låtande. Med ickesvenskar avser jag de som av någon anledning har känt sig anmodade att flytta till vårt gudsförgätna land här uppe i Norden. Man förväntar sig att de ska äta 40 sorters sill, sörpla kräftor, dricka snaps och sjunga dito visor, binda midsommarkransar, älska Astrid Lindgren, uttala ord som sjuksköterska, äta falukorv, knäckebröd och lutfisk, njuta av svensk sommar i minusgrader och bada i iskallt vatten. De bor ju i SVERIGE och då får man ta seden dit man kommer.

Att sedan väldigt få svenskar uppfyller dessa nationalistiska krav är i sammanhanget mindre viktigt. Nej, män från machokulturer ska gå omkring med blommor i håret och hoppa runt midsommarstången och sjunga om små grodor för så gör vi i SVERIGE. Nej, det gör vi inte. De flesta sitter i en råkall sommarstuga med regnet strilande över utegrillen och dricker snaps för att döva det faktum att det inte blev någon sol den här midsommaren heller. De flesta äter inte heller lutfisk eller badar i iskallt vatten och dör inte om de missar en delfinal i schlagerfestivalen.

Man skulle ju då kunna tro att dessa "regler" också gäller omvänt, för svenskar som bosätter sig utomlands av olika skäl (oftast klimatrelaterade sådana). Men icke! Svenskar som flyr kylan och bosätter sig i Spanien har inte en tanke på att smälta in i kulturen. De äter svenska köttbullar, åker till IKEA (Var ska man annars handla?), läser svenska dagstidningar, firar midsommar och jul precis som i Svea rike och inte bemödar de sig om att lära sig språket. På sin höjd kan de haspla ur sig fraser som: "Una Cerveza, por favor." De ondgör sig istället över spanjorernas nonchalans, dåliga servicekänsla och att de inte "får något gjort" i tid.

Nej, alla Svensson! Ta er i kragen och se till att ni också tar seden dit ni kommer. Lite mer ödmjukhet, por favor!

Suomi

Detta inlägg är tillägnat Finland och mina kära finska vänner. I Finland pratar man inte i onödan. Man säger ja... och jo... Det räcker liksom. Man tjafsar inte heller om allting. Man ställer inte frågor som: "Vad känner du?" Man frågar: "Vad tycker du? Efter det förväntar man sig ett rakt svar. Inte kanske, vi får se, det verkar väl bra, eller...?

Det konstras inte heller med maten. Man dricker Koskenkorva och Lapin Kulta föredragsvis till både lunch och middag och varför inte till frukost också. Inmundigandet av alkohol föregås också av föredömligt korta snapsvisor. Inte som här där man måste sjunga 18 verser (varav man bara kan den första) innan man får tillfälle att dricka. I Finland säger man bara Titta taket!, eller någonting som betyder ungefär "arslet på axlarna". Helt obegripligt men kul. I vårt östra grannland förstår man också skillnaden mellan fest och kafferep (se inlägg Party!). Man anordnar exempelvis aldrig personal- eller julfester på en vardag. Man måste ju få tillfälle att festa ordentligt.

Som f.d. Miss Finland kan man också utan konstigheter bli kulturminister. Här krävs det att man ser ut som en skogsmulle, alternativt ABF-tant för att kvalificera sig till en liknande position. Finländare är ett hårt arbetande folk. Enda anledningen till sjukskrivning är att man är död, och då är det ju ändå redan för sent. Det daltas inte heller med barnen. Man härdar dem inför livet och förklarar att allt bara kommer att bli värre från och med nu. Här läser vi gulliga sagor signerade Astrid Lindgren. I Finland plågar man dem med deprimerande Mumimtroll. Traumatiskt så det förslår.

Heja Finland! Nu återstår bara för er att lära er spela ishockey, komponera schlagermusik och göra svenskan till majoritetsspråk.

Sverige!

Hur är det ställt med oss svenskar? Är vi världens tråkigaste folk? Många som kommer från andra länder upplever att vi är svåra att lära känna, vi pratar inte så mycket med folk vi inte känner. Vi är reserverade och lite misstänksamma. Vi är dessutom aldrig speciellt glada över någonting (åtminstone uttrycker vi inte det).

"Varför är ni svenskar så arga på morgnarna?", undrar en vän till mig. Jag håller med om att de flesta ser ut som om de har ätit ett kilo citroner till frukost. Och inte är de gladare när de är på väg hem från jobbet. Enligt statistiken jobbar vi svenskar minst i Europa men det verkar inte göra oss på bättre humör. Tvärtom, det klagas oerhört mycket på just jobbet.

Däremot är vi ofta väldigt stolta över vårt land. Allting är ju gudbevars så mycket bättre här än i andra länder. Det är ju så att man undrar om folk i andra länder överhuvudtaget överlever om de bryter ett ben eller inte har möjlighet att handla på Konsum.

Sedan är det ju det här med jämställdheten. Självklart ska man ha lika lön för lika arbete men här verkar könsgränserna vara på väg att suddas ut helt. Män från andra kulturer berättar att de blir åthutade om de håller upp dörrar eller drar ut en stol åt en svensk kvinna. "Jag är inte handikappad bara för att jag är kvinna". Allt som män gör, kan jag göra (bättre). Nej! Allt som kvinnor gör, kan inte män göra. Gilla läget! Detta avspeglar sig också i hur vi väljer att se ut. Hur ofta ser man en kvinna som ser ut som en Qvinna? Nej, allt ska vara jämlikt (och tråkigt). Ända ner till de fotriktiga skorna.