A tribute

I flera dagar har jag haft en låt fastklistrad i hjärnan som vägrar släppa taget. Låten heter Un monton de estrellas och handlar naturligtvis om stor olycklig kärlek. Den är skriven och framförd av den kubanske sångaren Polo Montanez. Han är närmast att likna vid ett nationalhelgon på Kuba och när han dog i en trafikolycka 2002 utbröt stor landssorg. Eftersom jag lever med låten är det inte mer än rätt att ni, kära läsare, också får ta del av den. Videon är som sig bör rätt cheezy men håll med om att låten är riktigt riktigt bra. En trallvänlig schlager av bästa märke.

Idol?

Nu är det Idol-tider igen för hundrade gången. Vad är egentligen meningen med programmet? De som vinner blir det aldrig något av och efter att ha halkat längre och längre ner på B-kändislistan försvinner de ur det allmänna medvetandet för gott. Ändå upprepas proceduren varje år och det haussas och skrivs mängder med artiklar ur olika vinklar om denna pseudohändelse. Och lika säkert som amen i kyrkan startar mobbingdiskussionerna. Det är nämligen taskigt av juryn att tala om för de små liven att de inte kan sjunga. Många av dem kan faktiskt inte sjunga. Punkt slut. När ska det sluta daltas i Sverige? Det är synd om alla och kan man inte sjunga ska man få göra det ändå. Blaha. Men det värsta är inte att en del blir ledsna av kritiken utan att många skiter i den kritik de får och anser att kritiken är fel och att juryn är dum i huvudet. Att många unga idag växer upp med en stor portion självförtroende är naturligtvis positivt men att många fullständigt saknar självkritik är skrämmande. Låter man som som en brunstig åsna borde man vara tacksam att någon talar om det för en.

Ridå

Så var det då över för vårt forna stolta schlagerland. Knappt hade lilla Anna hunnit landa i Oslo förrän hon fick vända tillbaka. Det är bara att inse att schlager inte längre är vad den brukade vara. För att ha en chans måste vi börja skriva omelodiösa skrikiga låtar, klä oss i vulgokläder à la 1980 alternativt skicka några gamla gubbar utan sångröst som kan jönsa runt på scen likt pajasar. Detta är vad Eurovision har reducerats till. Så går det när de forna östländerna, utan någon som helst smak när det gäller någonting, tillåts dominera. Som jag har skrivit förut (se inlägg Schlager från feb) är det dags för oss att ta farväl av denna cirkus. Antingen gör vi som Italien och säger tack och hej eller så fortsätter vi med festivalen här i Sverige och skiter i att skicka bidraget till Europa. Ack, ABBA och Carola är bara minnen blott i vårt fornstora schlagerrike.

Kvinnokamp

Kvinnokamp à la Kuba:



Kvinnokamp à la Svedala:

Cool

Häromdagen var jag och såg filmen Vie Héroique om låtskrivaren, sångaren, kvinnotjusaren, playboyen och det franska nationalhelgonet Serge Gainsbourg. En fantastisk skildring av ett spännande liv och med en mycket porträttlik Eric Elmosnino i huvudrollen. Men det som åtminstone fångar mig mest, förutom musiken, är tidsandan och miljöerna. Vem skulle inte ha velat leva i 60-talets Paris och hänga med sexsymbolen Brigitte Bardot eller stilikonen Jane Birkin? Ett liv där förmiddagarna fördrivs i sängen, därefter en drink och en cigg till frukost. Efter lite komponerande tar kvällen och nattlivet vid med musik, fler drinkar, fler cigaretter och vackra människor i vackra kläder. Det finns en kombination av sårbarhet, synd och oskuldsfullhet som ter sig väldigt lockande. Nedan följer några klipp ur filmen. Tänd en cigg, häll upp en drink, släpp ner håret, sätt på dig något coolt och låt dig inspireras. Je t'aime.

Vår

Nu är det vår. Det har i alla fall jag bestämt. Nu spelar det ingen roll hur mycket vintern än försöker göra sina framstötar. Det är våren som har övertaget och som kommer att stå som slutlig segrare i kampen om herraväldet över vårt nordliga land. Snart kan man äntligen förpassa vinterkläderna till en mörk vrå i källaren där de hör hemma. Nu inleds en årstid som gynnar vackra klänningar och snygga skor. Så härligt att slippa vnterns tvångströja. Allt blir så mycket enklare när snö och slask har smält bort och man kan låta tankarna flyga fritt. Alla människor blir dessutom mycket vackrare på våren, inte lika många sura nedåtpekande mungipor. Våren är hoppets, förändringens och kärlekens tid. Ta tillvara på det och gör något gott av det.

Nedan en låt som åtminstone får mig att tänka på sol, värme, infriade förväntningar och att allt är möjligt. All good songs are Stevie Wonder songs (nåja, nästan i alla fall).

Vill ni se en stjärna...

...se på Mattias Enn. Jag tänkte att jag skulle göra lite oförblommerad reklam för en av mina goda vänner. Inte för att han behöver det eller för att han är min vän utan för att han helt enkelt är riktigt bra, fabulös skulle man kunna säga. Mattias är charmör, estradör, sångare och kuplettförfattare och han är också årets Zarah Leander-stipendiat. Alltid lika oklanderligt klädd framför han med själ och hjärta sånger från en svunnen tid, lika elegant på svenska som engelska eller franska och tyska. Gå gärna in på hans hemsida www.mattiasenn.se om ni vill veta mer om honom och hans musik. Där kan man också lyssna på spår från hans många skivor. Fantastisk, fantastic, fantastique, fantastisch!

Estetik

Jag är på intet sätt anhängare av kommunismen, dess utövande och de långtgående konsekvenser den har haft och har för människor runt om i världen. Vill bara poängtera det innan ni börjar protestera. Men det är fascinerande att titta på kommunismens estetik. Jag vet att det finns personer som anser att man inte kan särskilja de båda men min ambition är inte att vara politiskt korrekt. Gammal Sovjetpropaganda exempelvis är från rent estetisk synpunkt så snygg, hävdar jag. Det mesta rörande kommunism och socialism är så mycket snyggare och mer tilltalande än andra politiska riktningar.

Den Sovjetiska flaggan exempelvis...

Sovjetisk propaganda...

Vem ska bort av...

Ernesto Che Guevara...

...och Alfons Åberg?


Den sovjetiska nationalsången är också utan tvekan vackrast i världen och jag är glad att Ryssland beslutade sig för att ta tillbaka den. När jag växte upp hördes den ofta ljuda i svenska TV-apparater i olika sportsammanhang. Den är lite av min barndoms signaturmelodi.


Här i Sverige har vi proggmusiken som bra exempel. Staten och Kapitalet är en jättebra låt oavsett vilken politisk färg man föredrar. Jag ger er Ebba Gröns version eftersom den faktiskt är bättre än Blå Tågets. Denna låt brukade alltid spelas friskt på MUF:s fester. Det säger väl allt...

Eftersnack

Så hur var då festivalen så här i eftertankens kranka blekhet? Nedan följer mina högst personliga och oprofessionella åsikter:

• Bra låt och röst vann! Björkman måste bara sponsra Anna med representabla skor.
• Darin bra som alltid.
• Pernilla hade den enda traditionella schlagerlåten och fick oförtjänt låga poäng.
• Jessica var söt och vän men ack så opersonlig.
• Jöback trodde att han stod på en musikalscen och hade införskaffat en tillgjord brittisk accent.
• Timoteij (eller hur fan det nu stavas) var riktigt klämkäcka och schlagersvenska.
• Ola. ZZZZZZZZZ...
• Saade. ZZZZZZZZZ...
• Andreas har för länge sedan passerat bäst-före-datum. Man kan inte leva på Glorious i all evighet det är tydligt.
• Salem Al Fakir är en otroligt begåvad musiker. Troligen för begåvad för den här tävlingen.

Das war alles! Nå, vad tycker ni? Låt höra!

Final

Så var det då äntligen dags för final i melodifestivalen. Jag skrev ett inlägg om festivalen i februari där jag beklagade mig över eländet och undrade vad som var meningen med det hela nu när det bara går sämre och sämre för oss i den stora internationella tävlingen. Vad har vi egentligen att komma med nuförtiden? Men som trogen svensk lär jag titta ikväll och gnälla på allt och allting, precis som alla andra. Kan det vara så att vi har melodifestivalen i blodet? Är vi födda med en Waterloo-kromosom, en Carola-gen eller en uppsättning Diggiloo-DNA? Schlager kanske är en form av biologiskt tvång, någonting som vi svenskar inte kan komma undan hur vi än försöker.

Folk av utländsk härkomst har ofta mycket svårt att förstå vår fascination inför detta evenemang. Varje helg i flera veckor är det deltävlingar innan den stora finalen kommer. Inte en enda lördag kan man titta på TV. Men så är äntligen eländet slut, tänker de. Men icke! Nej, det är nu det börjar, den STORA finalen: Eurovision Song Contest. Shit! Not again! Jo, så är det om man bor i Sverige. La Suède 12 points.

Schlager

Nu börjar snart schlagereländet igen. Vad ska det vara bra för? En massa deltävlingar med ena bidraget värre än det andra. Skulle det mot all förmodan dyka upp någonting bra röstas det bort direkt till förmån för yllekofta och gummistövlar. Vad har hänt med vårt stolta schlagerland? All denna hysteri för att få kvala in till den stora finalen. Vi befinner oss numera i schlagerns D-division, om det nu finns någon sådan. Omsprungna av länder som ingen vettig människa kan uttala eller ens vet var de ligger. Vad har vi att hoppas på? Carola är snart pensionär. Där är det snart dags för rullator och hörapparat.

Jag minns hellre Schlager-Sverige i fornstora dar då fyra personer likt glittrande snöstjärnor lyste upp våra trista liv i våra gråa Sovjetinspirerade hyreskaserner. Plötsligt fick manchesterkostymer och näbbstövlar ge vika för flärd och paljetter i det rådande proggträsket. De gav oss en fläkt av det internationella livet i vår lilla ankdamm och plötsligt blev vardagen mer glamorös. Jag ger er därför världens genom tiderna bästa schlagerbidrag. ABBA FOREVER!

Fag Hag

Många kvinnor umgås gärna med homosexuella män. Naturligtvis kan man inte dra alla kvinnor och bögar över en kam, lika lite som heterosexuella män låter sig hänföras till en och samma kategori. Men faktum är att vi kvinnor gillar bögar!

En homosexuell man ger dig komplimanger för dina nyinköpta skor och dito handväska och han baxnar inte över priset. Man kan ju inte sätta en prislapp på glamour. Du behöver inte fråga vad han tycker om din nya frisyr eftersom han direkt märker om du har klippt dig, om det så bara är topparna. Han pratar gladeligen om känslor utan att få ett lätt panikartat uttryck i ansiktet som skriker "Fly!". Om du är ledsen förstår han att du vill äta glass i stora lass och bistår gärna med 40 episoder av Pantertanter. Han uppskattar din kvinnlighet utan att känna sig hotad av den. En utekväll är inte nödvändigtvis synonymt med fotboll och öl. Den innefattar kul musik, glada människor, yviga gester, flärd och vackra miljöer. Inget för minimalister med mentala tvångströjor med andra ord. Helt enkelt en idealisk partner. Eller?

Nedan en hälsning till två dylika män. Ni vet vilka ni är...

Gatumusikanter

Vem behöver gatumusikanter? Finns det en stor efterfrågan på dem? Jag undrar eftersom det kryllar av dem, i alla fall här i Stockholm. Många av dem kommer från andra länder och jag undrar vem som har sagt till dem att Sverige är ett jättebra land att åka till om man vill spela på gator och torg. Jag menar vi svenskar är ju så festliga och tycker att det är jättekul med trumpetblås kl 8 på morgonen.

Vid en av Stockholms tunnelbanestationer står ett riktigt klämkäckt band och spelar för allt vad tygen håller på morgnar och eftermiddagar. Allt inför en förbirusande irriterad massa. Det kan inte vara kul i snålblåsten. Vi är ett folk som oftast vill ha lugn och ro, särskilt på väg till jobbet.

Jag förstår inte heller dessa musikanter som oombedda helt plötsligt brister ut i sång i tunnelbanevagnarna och därefter går runt och vill ha betalt för sången som ingen har efterfrågat. Tänk om alla yrkeskategorier skulle fungera så. Om alla gick runt och utförde diverse tjänster och sedan bad om betalning. Vad hände med Ring så spelar vi?

Nej, jag vill ha ett musikfritt resande i stan. Och ärligt talat, de flesta är riktigt kass. Det är ju inte gatumusik à la New Orleans eller Havanna vi talar om.