Skräck

De flesta människor är rädda för någonting. En del får panik av tanken på att gå till tandläkaren, andra börjar fäkta vilt omkring sig när de ser en geting och vissa är tvungna att inmundiga alkohol och sobril för att klara av flygresan till Grekland. Min största skräck är sjukhus! Jo, ni läste rätt. SJUKHUS! Sjukhus borde ju vara någonting positivt. En byggnad full av människor som hastar hit och dit för att med stor iver ta sig an folk i nöd. De kan fixa och trixa, lappa, laga, sprätta upp och sy igen och ta ut saker som de sedan kan sätta tillbaka. Helt fantastiskt med andra ord. Vad skulle vi göra utan sjukhus? Naturligtvis inser jag detta med den logiska delen av hjärnan men det har liksom ingen effekt. För mig är sjukhus synonymt med död och elände. Det befolkas av människor med obehagliga sjukdomar som utrustats med kisspåsar och droppflaskor. Människor i livets slutskede hasar runt i korridorerna lika vilsna och uppgivna som Josef K i Kafkas Processen.

Sedan undrar man ju varför sjukhus måste vara så fula. Det lättar ju inte precis upp stämningen. Finns det en lag på att alla golv ska vara diarré- alternativt kräkfärgade? Och allt det vita? Varför? Tänk så mycket trevligare det skulle vara om allt var lite mer färgglatt och ombonat. Men de flesta har ju hem som liknar obduktionssalar så de kanske känner sig som hemma. Men ibland kan man se hur någon har gjort ett halvhjärtat försök att "piffa upp" lokalerna, vilket innebär att man har ställt en trött och dammig krukväxt i fönstret och hängt upp någon ful illa målad tavla på väggen. Landstinget sponsrar säkerligen "konstnärer" med särskilt utpräglad känsla för det som är fult. Förhoppningsvis behöver man inte bevista dylik institution inom den närmaste framtiden, åtminstone inte under en längre tid.