20 mars 2010

Se på mig!


Webben översvämmas av bloggar, min är en av dem, men vad skriver folk om egentligen? Inte mycket kan man konstatera när man surfar runt där ute. Det finns de som har nischade bloggar, såsom fotobloggar, matbloggar eller modebloggar men väldigt mycket handlar inte om någonting. De flesta skriver om sitt vardagsliv men det är ju oerhört få som har ett så pass intressant liv att det är värt att läsa om. Jag skiter fullständigt i hur många katter, hundar eller barn folk har och hur de ser ut. Jag bryr mig inte det minsta om vad folk äter till frukost, vilka kakor de bakar eller vilken outfit de har valt för dagen. Folk skriver på fullt allvar att de inte har något att skriva om och sedan postar de det som ett inlägg. Många publicerar också ett oändligt antal bilder på sig själva, sin familj, sina vänner, sina husdjur och sina barn. Vilka förutom de närmast sörjande är intresserade? Det är naturligtvis bra att det finns en mångfald och att alla kan välja att skriva och läsa om det som passar just dem men jag tycker personligen att kvalitetsnivån är rent bedrövlig. Det värsta är dock inte vad folk skriver utan hur de skriver. Jag menar inte att alla som bloggar måste vara toppskribenter men man måste väl ändå kunna stava och sätta ihop en korrekt mening. Det kryllar av inlägg som inte ens går att läsa på grund av alla språkliga brister. Som tur är finns det en antal ljuspunkter i bloggmörkret som gör sitt bästa för att överglänsa allt det mediokra. Tack för det!

19 mars 2010

Stan vs Landet


Var är bäst att bo? I en stor stad, en liten stad eller på landet? Personligen föredrar jag att bo i en större stad eftersom utbudet är så mycket större. Det finns en mångfald när det gäller biografer, teatrar, barer, nattklubbar, museer, caféer, affärer, restauranger o s v. Man har fördelen av att kunna välja det som passar en bäst för tillfället. Japanskt till lunch och thailändskt till middag, bio ena dagen och teater nästa. Finns det då inga nackdelar? Nej!

Många hävdar att det är trevligare att bo i en mindre stad eller på landet eftersom folk umgås på ett annat sätt och man blir inte lika anonym. Exakt där ligger problemet. Jag vill inte att folk ska lägga sig i vad jag gör och veta allt om mig. Om man inte gifter sig, skaffar barn, hund, hus, volvo, bakar bullar, tittar på bingolotto och umgås med grannar som man inte har något gemensamt med, faller man utanför den gängse normen och anses konstig. Vilken mardröm! En del har också fått för sig att man inte kan bo i en stor stad när man har barn. Det är inte bra för de stackarna att växa upp i en storstadsmiljö. Dumheter! Enda skillnaden är att de blir mer sociala och lär sig säga "bil" före "ko". Några anser också att det bara är idioter som bor i storstäder. Men det är väl klart att det bor fler "idioter" i storstäder procentuellt sett. I ett litet samhälle finns det bara en byfåne och det kan ju inte vara roligt att vara helt själv utan likasinnade. Sedan är det ju så att Sverige saknar riktiga storstäder. De som tycker att Stockholm är en storstad måste ha en förvrängd världsbild. Det är ju inte direkt New York, London eller New Delhi. Nej, att bo i Stockholm är som att bo både i stan och på landet. Perfekt, helt enkelt!

18 mars 2010

Pull the plug


Läser på nätet om en 31-årig kvinna som varit totalförlamad sedan hon var sex år. Hon vädjar nu i ett brev till Socialstyrelsen om att få hjälp med att dö. Har hon rätt till det eller inte? Enligt Socialstyrelsens riktlinjer är det förbjudet att vidta åtgärder vars enda syfte är att orsaka en patients död, alltså det vi kallar dödshjälp. Samtidigt står det att läsa att alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv. Vad innebär det? Att man får bestämma över sitt eget liv så länge man är i livet men inte om man vill att det ska avslutas? Jag finner det mycket märkligt. Om man bevisligen är vid sina sinnens fulla bruk och har starkt vägande skäl (som kvinnan ovan) ska man inte då också få bestämma när ens liv ska avslutas? Om jag har förstått saken rätt är det lagligt att "sluta ge livsuppehållande åtgärder", d v s att man låter någon dö utan aktiv hjälp. Detta kan då få till följd att döden blir plågsam och utdragen. Det kan väl ändå inte vara att föredra. Är detta ett moraliskt eller religiöst dilemma? Bara Gud har rätt att ta liv? Men om man inte tror på Gud, då? Låt oss vara lite progressiva i den här frågan och införa en lagändring som innebär att man också får bestämma över sin död i den mån det är möjligt.

16 mars 2010

Fokus


Att fokusera är viktigt i livet. Man måste ha mål, både övergripande och små sådana. Men dessvärre är det så lätt att förirra sig. Jag kommer ofta på avvägar, tappar bort såväl stora som små mål. Jag är bra på att planera och genomföra saker. Det är inte där problemet ligger. Jag tappar snarare intresset för vissa saker och kan inte fokusera på en sak i taget. Det är så mycket som trängs i hjärnan. Tack och lov är jag kvinna och kan göra en sak medan jag tänker på något annat men jag önskar att jag helt kunde gå upp i enda sak utan distraktioner. Jag har exempelvis testat yoga och jag blir helt tokig. Avlappnande? Knappast. Jag blir rastlös och får nästan panik. Inte kan jag andas som man ska heller. Ju mer jag försöker "rensa" hjärnan på tankar, ju fler tankar gör sig påminda.

Min teori är att folk som har svårt att fokusera, har märkligt konstruerade tanke- och associationsbanor eller alldeles för många sådana. Mina tankar rör sig i underliga slingrande mönster och ibland hittar de aldrig tillbaka. De korsar och går in i varandra hur som helst, som att köra bil på slingrande bergsvägar utan skyddsräcken och plötsligt uppdykande kor och får i körbanan. Andra kan susa fram som på Autobahn med fri hastighet från punkt A till B utan att bli störda av omgivningen. Finns det något botemedel? "Ta 2 tabletter morgon och kväll för att räta ut dina tankebanor. Efter 2 veckor utlovas full fokusering och onödiga tankar kommer ut den naturliga vägen."

PS. Under detta inlägg har jag hunnit tänka på: Mat, cigg, morgondagen, vädret, TV-program, kläder, jobb, pengar, semester, disk, musik, vin och helgen.

15 mars 2010

Gratis. Grattis!


Gratis är ett intressant begrepp. Allt som är gratis är ju bra eftersom det innebär att man inte behöver betala för det. Eller? Det många missar är att det som är gratis alltid betalas av någon annan, alltså är det inte gratis för alla.

Som exempel kan nämnas de som tycker att det är en jättebra idé att planka in i tunnelbanan. Vad bra! En gratis resa. Jo, men det innebär att jag och alla andra som köper SL-kort måste betala för dessa idioter via höjda avgifter. Det finns också de som säger "gratis" skola, skolmat, universitet, bibliotek o s v när de pratar om hur bra vi har det här i Sverige. Men vi är ju alla med och betalar för detta via skatten. Sedan finns det andra som tycker att det är självklart att de ska få saker gratis eftersom de anser att det inte innebär någon kostnad för den andra parten. En person som har en flyttfirma förväntas exempelvis flytta åt andra utan någon större ersättning, är man revisor vill folk att man ska deklarera åt en, en målare ska fixa till hemmet, en översättare väntas hjälpa folk i språkliga frågor utan betalning o s v. Är det någon gång man ska betala för tjänster så är det när man anlitar folk som har professionell kunskap. Detta gäller oavsett om man känner personen i fråga eller ej. Det är skamlöst och gnidet att utnyttja andra. Tänk på det, era snyltare!

13 mars 2010

Eftersnack


Så hur var då festivalen så här i eftertankens kranka blekhet? Nedan följer mina högst personliga och oprofessionella åsikter:
  • Bra låt och röst vann! Björkman måste bara sponsra Anna med representabla skor.
  • Darin bra som alltid.
  • Pernilla hade den enda traditionella schlagerlåten och fick oförtjänt låga poäng.
  • Jessica var söt och vän men ack så opersonlig.
  • Jöback trodde att han stod på en musikalscen och hade införskaffat en tillgjord brittisk accent.
  • Timoteij (eller hur fan det nu stavas) var riktigt klämkäcka och schlagersvenska.
  • Ola. ZZZZZZZZZ...
  • Saade. ZZZZZZZZZ...
  • Andreas har för länge sedan passerat bäst-före-datum. Man kan inte leva på Glorious i all evighet det är tydligt.
  • Salem Al Fakir är en otroligt begåvad musiker. Troligen för begåvad för den här tävlingen.

Das war alles! Nå, vad tycker ni? Låt höra!

Final


Så var det då äntligen dags för final i melodifestivalen. Jag skrev ett inlägg om festivalen i februari där jag beklagade mig över eländet och undrade vad som var meningen med det hela nu när det bara går sämre och sämre för oss i den stora internationella tävlingen. Vad har vi egentligen att komma med nuförtiden? Men som trogen svensk lär jag titta ikväll och gnälla på allt och allting, precis som alla andra. Kan det vara så att vi har melodifestivalen i blodet? Är vi födda med en Waterloo-kromosom, en Carola-gen eller en uppsättning Diggiloo-DNA? Schlager kanske är en form av biologiskt tvång, någonting som vi svenskar inte kan komma undan hur vi än försöker.

Folk av utländsk härkomst har ofta mycket svårt att förstå vår fascination inför detta evenemang. Varje helg i flera veckor är det deltävlingar innan den stora finalen kommer. Inte en enda lördag kan man titta på TV. Men så är äntligen eländet slut, tänker de. Men icke! Nej, det är nu det börjar, den STORA finalen: Eurovision Song Contest. Shit! Not again! Jo, så är det om man bor i Sverige. La Suède 12 points.

12 mars 2010

Bag in box


Livet är lite som en bag in box. Man häller och häller och allt flyter på som det ska. Det går som på räls helt enkelt. Sedan slutar allt plötsligt att fungera. Man trycker och trycker och ingenting händer. Några ynka droppar hittar sin väg ner i glaset. Inte mycket att hurra för. Men så händer något. Allt flyter på lika bra som förut. Härligt, tänker man. Nu ljusnar det igen. Men så utan förvarning kommer absolut ingenting. Det är i detta kritiska ögonblick det gäller att inte ge upp. Man måste hugga i, ge sig in i boxen och klämma det allra sista ur påsen. Platta till den så att inte minsta molkekyl går till spillo. Livet är hårt men det har sina belöningar. Det gäller bara att kämpa på.

11 mars 2010

Ordning & Reda


Jag tillhör den kategorin människor som måste ha ordning och reda omkring mig för att må bra. Hemmet måste vara städat och fejat och var sak ligga på sin plats. Inget får lämnas framme och störa symmetrin. Mattfransar måste rättas till, kuddarna puffas upp och blommorna arrangeras rätt i vasen. Tavlor får absolut inte hänga snett och jag kan flytta lampor och fotoramar fram och tillbaka tills de står "perfekt". Jag älskar att sortera, rensa och kasta saker. Är då detta ett sundhetstecken? Tveksamt. Jag tror att folk som har det lite stökigt i största allmänhet är mer harmoniska varelser. "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete" är ett talande ordspråk. Ett stort behov av yttre ordning beror nog ofta på ett inre kaos. Strindberg är ett bra exempel på detta. På hans skrivbord ligger alla pennor snyggt och prydligt uppradade i en speciell ordning och papper och bläckhorn har sin särskilda plats. I skrivbordslådorna ligger allting däremot huller om buller.

Jag skulle inte vilja kalla mig själv pedant, det är mer oordning och kaos som stör mig. Jag bryr mig inte heller om hur andra har det hemma hos sig. Det stör mig inte det minsta om det är dammigt, rörigt och fullt med prylar överallt. Bara jag slipper leva så. Min "fobi" inbegriper däremot också människor. Jag skulle ALDRIG låna ut mitt hem till någon när jag exempelvis är bortrest. Detta gäller även nära vänner och anförvanter. Det skulle förstöra hela min semester. Jag skulle hela tiden undra om de använder underlägg till glas och koppar, om det har blivit repor i bordet, om de har spillt vin på mattan o s v. Dags för terapi?

10 mars 2010

Yttrandefrihet


Yttrandefrihet betyder: "Rätten att yttra och framföra åsikter utan censur, begränsningar eller någon typ av bestraffning". Detta innebär alltså att man ska kunna tycka, tänka och skapa utan risk för repressalier. Denna grundläggande rättighet är en förutsättning för demokrati. Man kan alltså kritisera och fördöma men inte förbjuda avvikande åsikter.

Som står att läsa i alla tidningar har konstnären Lars Vilks utsatts för en mordkomplott på grund av att han har avbildat profeten Mohammed som rondellhund. Det finns alltså människor som på fullt allvar anser att man inte har rätt att leva om man på något sätt har hädat islam. Nu får det väl ändå vara nog! Välkommen till 2000-talet. Man får driva med och göra nidbilder av såväl Jesus som Mohammed. Det är sådant man får lära sig att acceptera och leva med i en demokrati. Mordhot och dödsdomar hör inte hemma i vår civiliserade och demokratiska värld. En stor eloge till alla tidningar som idag publicerar bilder av nämnda verk. Man får inte låta sig stoppas av ett gäng extremister utan värdig människosyn!

PS. Om det inte kommer några fler inlägg på denna blogg är risken stor att någon har utfärdat en fatwa på mig.