Förfördelad

Oj vad det är synd om Elisabet Höglund! Precis alla är dumma mot henne. Hon är fullständigt utmobbad av hela världen. Hennes bitterhet når snart Kikki-klass. Inte illa pinkat! Hon förtjänar definitivt respekt för att hon så ståndaktigt håller bitterheten vid liv. Den viker aldrig från hennes sida. År ut och år in proklamerar hon sin bitterhet ut över världen. Nu har människan skrivit en bok också. Fattas bara annat. Självklart måste man sätta bitterheten på pränt och spara den till eftervärlden. Där står att läsa om alla dessa onda människor som varit elaka mot henne. Fy på dem! Nu får de minsann så de tiger, tänker lilla Elisabet. Pilutta er liksom. De före detta kollegorna i det fantastiskt intellektuellt stimulerande programmet Förkväll får sig naturligtvis en känga eller två. Ingen av dem är journalist, bräker Elisabet. Nää, det menar du inte. Men Elisabet är en seriös sådan. Det var därför hon tog jobbet på TV4. Jo, jag tackar. Men återigen är hon värd en eloge för att hon lyckades bli sparkad från detta program. Det hade nog inte många gått i land med. Men det berodde naturligtvis inte på att hon var dålig. Nej, det var ren och skär åldersrasism naturligtvis. Om man inte vet vad man ska skylla på, kan man alltid skylla på någon typ av diskriminering.

Jag emotser nu förväntansfullt nästa drag. Fortsätt kämpa! Låt inte bitterhetens låga slockna.

Aftonbön

Eftersom mina föräldrar inte är det minsta religiösa var det min farmor som lärde mig att be aftonbön. Jag brukade tillbringa några veckor varje sommar i mina farföräldrars sommarhus och varje kväll bad jag och min farmor Gud som haver barnen kär. Jag minns att jag tyckte mycket om de stunderna. Nu i vuxen ålder är jag en förtappad själ och ber inte aftonbön längre men av någon anledning kom jag att tänka på just den här bönen häromdagen. För er som inte kommer ihåg den:

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver Fader vår

Amen

Det som slår mig med den här bönen nu är att jag inte alls finner den så förtröstansfull som jag gjorde som liten. Då kändes det tryggt att det fanns någon som tog hand om alla barn och vakade över dem. Nu känns den nästan obehaglig. Gud känns som en stor ful gubbe som har makt över alla barn. Oavsett vart de vänder sig är det minsann Gud som bestämmer om de får vara lyckliga och är de olyckliga kan de inte vända sig någon annanstans. Ingen valfrihet där inte! Är det någon som håller med?

Min kära farmor skulle inte ha tyckt om detta inlägg men jag ska tillägna henne en en egen bön som plåster på såren. God natt!

A tribute

I flera dagar har jag haft en låt fastklistrad i hjärnan som vägrar släppa taget. Låten heter Un monton de estrellas och handlar naturligtvis om stor olycklig kärlek. Den är skriven och framförd av den kubanske sångaren Polo Montanez. Han är närmast att likna vid ett nationalhelgon på Kuba och när han dog i en trafikolycka 2002 utbröt stor landssorg. Eftersom jag lever med låten är det inte mer än rätt att ni, kära läsare, också får ta del av den. Videon är som sig bör rätt cheezy men håll med om att låten är riktigt riktigt bra. En trallvänlig schlager av bästa märke.

Skit

Överallt görs det reklam för diverse rengöringsprodukter. Man ska putsa, gno och feja sitt hem i tid och otid så att det blir kliniskt rent. Gör man inte det börjar de elaka bakterierna frodas och gro och då är det kört. Jag har förvisso själv ett mycket välstädat och ordningssamt hem men det beror snarare på att jag har städ- och ordningsmani (se inlägg Ordning & Reda under kategori Mani), inte på att jag är rädd för bakterier. Dagens rengöringsprodukter ger sken av att kunna ta bort i stort sett allting. Spreja lite och simsalabim får du ett skinande badrum och ett glänsande kök utan minsta tillstymmelse till något orent. Är det verkligen nyttigt? Numera räcker det tydligen inte att man har en sådan där grej i toaletten som rengör när man spolar. Nej, nu har denna manick mordeniserats och man kan sätta fast den med hjälp av en sugpropp. Vitsen är att bakterierna inte ska fastna och bosätta sig i manicken. Jag undrar då: Spelar det någon roll om jag har lite bakterier i toalettstolen? Jag brukar inte använda toaletten för fotbad och jag använder företrädesvis vattenkranen i köket om jag är i behov av dricksvatten. Vad hände med: "Lite skit rensar magen"?

Idol?

Nu är det Idol-tider igen för hundrade gången. Vad är egentligen meningen med programmet? De som vinner blir det aldrig något av och efter att ha halkat längre och längre ner på B-kändislistan försvinner de ur det allmänna medvetandet för gott. Ändå upprepas proceduren varje år och det haussas och skrivs mängder med artiklar ur olika vinklar om denna pseudohändelse. Och lika säkert som amen i kyrkan startar mobbingdiskussionerna. Det är nämligen taskigt av juryn att tala om för de små liven att de inte kan sjunga. Många av dem kan faktiskt inte sjunga. Punkt slut. När ska det sluta daltas i Sverige? Det är synd om alla och kan man inte sjunga ska man få göra det ändå. Blaha. Men det värsta är inte att en del blir ledsna av kritiken utan att många skiter i den kritik de får och anser att kritiken är fel och att juryn är dum i huvudet. Att många unga idag växer upp med en stor portion självförtroende är naturligtvis positivt men att många fullständigt saknar självkritik är skrämmande. Låter man som som en brunstig åsna borde man vara tacksam att någon talar om det för en.

Hjärndöd? Lobotomerad?

Nej, kära läsare. Så illa är det inte. Jag har förstått att det är många som undrar vart jag har tagit vägen men jag kan lugna er med att jag lever, frodas och mår fint. Jag har helt enkelt tagit en paus från bloggen eller också är det bloggen som har tagit en paus från mig. Jag tillhör dessvärre (?) inte den kategori människor som lever efter devisen "Jag bloggar alltså finns jag". Jag har inte känt mig särskilt föranledd att skriva och inte heller att läsa andras bloggar. Det beror inte på att de inte intresserar mig. Det finns många intressanta, läsvärda, intelligenta, roliga och underfundiga bloggar där ute men jag har helt enkelt inte känt någon större lust att läsa och kommentera. Men nu när höstmörkret sänker sig och jag har någorlunda koll på min tillvaro känner jag bloggsuget komma tillbaka. All good things come to those who wait...

Kommunistlogik

Häromdagen besökte jag och maken det kubanska konsulatet. Ni som brukar läsa min blogg vet hur lite jag har till övers för konsulat i allmänhet och det kubanska i synnerhet. Som en liten röd kommunistiskt ö ligger det insprängt i det borgerliga mörkblåa Stocksund här i Stockholm. Själva konsulatet är närmast att likna vid en liten oansenlig barack med gallerförsedda fönster. Vad man nu ska ha det till. Det är väl knappast någon i grannskapet som tänker bryta sig in och kräva asyl. Väl insläppt genom gallergrindarna måste man alltid sitta ned och vänta i en evighet även om det inte finns någon före en i kön. När man sedan får komma fram till luckan och man får göra sitt ärende, försvinner de in någonstans i de bakre regionerna och så får man vänta i en evighet till. Man måste alltid ha med sig 1000 kopior på allting varpå de sedan kopierar dessa papper en gång till. Jag tror inte att miljötänkande står särskilt högt i kurs på Kuba. När man sitter där och väntar kan man titta på en käck turistfilm med vackra miljöer och glada dansande kubaner eller så kan man läsa kamrat Fidels reflektioner över allt och ingenting. Dessa återfinns i små fula kopierade maskinskrivna häften och inbjuder inte direkt till läsning.

Anledningen till konsulatbesöket denna gång var att min man för ett år sedan ansökte om något som kallas PRE. Kubaner som har uppehållstillstånd i ett annat land på grund av exempelvis giftermål har lämnat sitt land legalt och förlorar därmed inte sitt medborgarskap, vilket är fallet med dem som har flytt landet. Däremot måste de ansöka om PRE om de vill behålla sin "status" som kubanska medborgare. Ansöker man inte om detta eller får avslag kan man som kuban endast vistas i landet på samma villkor som turister. Detta innebär exempelvis att man inte får stanna hur länge man vill, man får inte köpa eller äga hus, inte jobba och man får inte bo hemma hos sin egen familj. INTE BO HOS SIN EGEN FAMILJ! När man väl ansöker om detta med 1000 dokument måste man också betala en summa pengar för de MÅNADER man måste vänta. Detta är naturligtvis en form av straffavgift för att man lämnat sitt hemland. Dessa dokument skickas sedan till Kuba, inte per post, inte per fax utan med en person från konsulatet när denne behagar resa till Kuba. Väl där ska dokumenten godkännas av någon minister och man kan helt godtyckligt få avslag efter att ha betalat pengar i flera månader eller mer. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte vara välkommen tillbaka till sitt hemland och inte ha rätt att bo hos familj och vänner. En landsförvisad paria utan rättigheter. Helt omöjligt.

Min make har i alla fall fått sitt tillstånd så nu kan han fortsätta vara kuban även på Kuba. Men min make kommer från en privilegierad familj med visst inflytande och detta spelar naturligtvis stor roll när de fattar sina beslut. De som inte gör det får fortsätta betala och hoppas att kamrat Fidel börjar reflektera över sin hädanfärd istället.

Flockdjur

Är nu tillbaka från Azorerna. Fantastiskt resmål från alla perspektiv. Men en sak har jag fått bekräftat och det är att jag inte är någon bra charterturist. Jag reser aldrig på charterresor men i det här fallet fanns det inte så många alternativ. För det första gillar jag inte kollektiv av något slag, för det andra ogillar jag dessa extra avgifter för allting (mat och dryck på planet är dyrare än Stureplan) och dessutom förstår jag inte de sociala koder som charterresande innebär. Man ska känna sig befryndad med dem som reser till samma resmål och man ska småprata om väder och vind och diverse andra ointressanta saker. Många reser på charterresor eftersom det är billigt och bekvämt och man inte behöver tänka själv. För egen del tycker jag att det är mer besvärligt att resa charter. Man måste, precis som här, anpassa sig efter den stora massan. På vårt "välkomstmöte" fanns det folk som på fullt allvar frågade hur man tog sig till poolen på hotellet där vi bodde. Är det verkligen fortfarande så? Klarar inte folk av någonting på egen hand? Problemet med charter är ju också att man inte blir delaktig i kulturen. Man skrapar bara på en välförnissad yta. Men det räcker nog för många att köpa lite inhemska produkter, få lite sol och äta lite god mat, för mat är ju som vi alla vet jätteviktigt. (För er som inte brukar läsa min blogg var jag just nu ironisk.) Vi hade förvisso duktiga guider men allting berättas alltid från ett svenskt perspektiv. Olof Palme var minsann duktig eftersom han påtalade hur det var under diktaturen i Portugal och då kan alla svenskar känna sig duktiga som sig bör. "Bilen gjorde inte sitt inträde här på öarana förrän på 80-talet, därför är alla vägar så smala". Oj, stackars dem, tänker turisterna. Vad efterblivna de är. Tänk att galoppera till jobbet, tänker jag. Det hedrar azorianerna att de inte gör reklam för sina öar. De vill helt enkelt inte ha för många turister. Med turister följer som bekant problem och man vill bevara öarna och deras flora och fauna så gott det går. All heder till dem. Res gärna till Azorerna men undvik charterturisterna (om det går). Nedan en bild på vulkansjön Eldsjön:

Saknad

Imorgon reser jag till Azorerna för lite semester och ridning. Men det jag verkligen saknar är Kuba. Nedan följer några av de hundratals bilder jag har därifrån. Jag lägger av princip inte ut bilder av mig själv eller nära anförvanter här på bloggen. Det vet ni som brukar läsa men kanske kan man skymta mig någonstans i periferin...

Den här mannen spelar alltid trmmor på samma bar i Trinidad de Cuba. Han är oerhört duktig och visst skulle han platsa i en turistbroschyr?

Mannen är Adonis och en fantastisk dansare. Han skulle absolut inte ha något emot att figurera på min blogg. Tvärtom, han skulle älska det.

Revolutionen är ständigt närvarande på Kuba. Bilden ovan är från Havanna.

Den här bilden tog jag eftersom bilen är så vackert puderrosa.

Det här är revolutionsmuseet i Havanna. Där kan man lära sig ALLT och lite till. Det var en gång i tiden diktatorn Batistas privatbostad. Castro har humor.

Likbil Havanna style...

Interiören är från restaurangen La Bodeguita del Medio i Havanna. Det sägs att det är där som Mojiton föddes. God är den i alla fall. Mer än man kan säga om maten.

Detta är Hotel Nacional. Ett av de mest mytomspunna hotellen i världen. Precis ALLA stora stjärnor har bott där. Jag kan verkligen rekommendera det. Att sitta på deras uteterass och ta en drink är en underbar upplevelse.

Gatubild från Gamla Havanna.

Teatern och Capitolium i tidig morgonsol.

Denna bild har jag visat förut här på bloggen men den är värd att visas igen. Skylten står utanför ingången till amerikanska ambassaden i Havanna.

Även denna bild är tagen utanför amerikanska ambassaden. De svarta fanorna symboliserar de kubaner som dött i kampen mot imperialismen. Onekligen en intressant utsikt.

Här badar vi uppe i Topes de Collantes. Jättehärligt och svalkande. Pricken till höger är jag.

Det här är ett av många slavtorn som finns kvar på Kuba. På så sätt kunde vakterna kontrollera att slavarna jobbade som de skulle ute på sockerrörsfälten. Mycket obehagligt att uppleva på plats.

Här pressar man ut saft ur sockerrören. Drick ALDRIG detta med rom! Det gjorde jag på inrådan av min make och blev våldsamt illamående och yr. Tack!

Jag har en förkärlek för byggnader. Detta isblåa hus återfinns i hamnstaden Cienfuegos.

Denna bild är också från Cienfuegos och visar att kyrkan och revolutionen samexisterar på Kuba.

Den här vägen sträcker sig 5 km ut i havet till Cayo Santa Maria där vi firade vår smekmånad. Notera frånvaron av vägräcken. Jag lyckades undvika att meja ner någon. Det var bara en eller annan krabba som fick sätta livet till. Om ni ska köra bil på Kuba: Tuta på allt som rör sig!

Vägen ner till stranden på vårt fantastiska hotell.

Det här är Rafael, min alldeles egna cowboy som jag brukar rida med när jag är i Trinidad de Cuba. Jag har t o m en egen sadel som jag fick i bröllopspresent. Den väntar på mig när jag kommer härnäst. Det är jättehärligt att rida med Rafael på hans fina hästar. Han låter mig numera också rida först och kallar mig för Capitana. Det tar jag som en stor komplimang. Det är ganska hård ridning eftersom skritt tydligen inte existerar men man får inte vara veklig. Jag klarar mig dock inte utan vatten och det är inte alltid det finns sadelväskor. En gång red han med min vattenflaska innanför skjortan i tre timmar...

Detta är Kubas motsvarighet till SSU skulle man kunna säga. Skillnaden är dock att man måste vara med. Inte så stor valfrihet alltså.

Detta är Grand Hotel i Trinidad de Cuba. Jag tog med bilden eftersom vi hade sviten innanför balkongen. Den hade jag inte bokat men de tyckte att det var trevligt med bröllopsgäster. Champagne fick vi också. Tack, Castro!

Den här bilden är också från Trinidad. Färgerna påminner om glass som jag brukade äta som barn. Tresmak, tror jag att den hette.

Ännu en bild från vackra Trinidad. Det är en gammal kolonialstad som numera återfinns på UNESCO:s världsarvslista. Det var där jag och min man träffades och det var där vi gifte oss. Åk dit!

Hasta la Vista, amigos!

Lång natts färd mot dag

Tunnelbanans röda linje 02.15-02.35:

Två medelålders kvinnor som varit ute och festat utan sina män halvligger på en bänk i väntan på tåget. Hungern har ansatt dem och de fantiserar om korv med mos, pizza och hamburgare. De bedyrar att vid det här laget skulle båda utan tvekan betala 200 spänn för en hamburgare och 50 spänn för lite extra pommes frites. Dessvärre väntar bara ett kylskåp fullt av nyttigheter hemma. De behöver fett i stora mängder, klagar de. Kanske de till vardags följer LCHF-dieter och försöker intala sig att bulgur är gott. Detta hjälper dock föga vid denna tid på natten då magen bara har fått i sig drinkar och surt vin.

En ung kvinna kliver på tåget. Hon är iklädd en alldeles för kort klänning och på fötterna har hon fula Guccikopior. Hon hade nog gärna haft äkta Gucci, som Carolina Gynning, men det har hon antagligen inte råd med. Så här mellan natt och gryning har klänningen halkat ner på vänstra axeln och åkt upp och fastnat på höger höft. Det finns dock en logisk symmetri i det hela.

Bredvid mig sitter en man vars telefon ringer oavbrutet. Man förstår av samtalet att det är hans inte fullt så nyktra flickvän som ringer. Han försöker få henne att förstå att han är trött och vill åka hem eftersom han ska jobba dagen efter men hon verkar inte vara med på noterna. Han är mycket tålmodig och förklarar för henne att hon är mycket fullare än vad han är och att hon ska fortsätta ha en trevlig kväll/natt med sina vänner. För varje samtal blir flickvännen argare och argare och förstår inte alls varför han inte kan komma och festa med henne. Men mannen i fråga är mycket tålmodig och höjer aldrig rösten. Måhända säger hon saker som hon inte riktigt menar och har svårt att stå för i eftertankens kranka blekhet. Det är lätt hänt i nattens sista timmar.

Två omaka bögar tar plats i vagnen. Den ena är stor och bullrig och den andre ser ut som en liten förskrämd råtta. På tåget möter de en ung och mycket snygg man som omfamnar den stora bullriga bögen. Tydligen har de träffats förut och verkar glada över att ha stött på varandra. Den råttliknande bögen verkar dock inte tycka att det är roligt med den snygge latinobögen. Han ser om möjligt ännu mer råttlik ut och verkar krympa ihop till ett oansenligt fult bylte. Kanske var den snygge mannen en f d älskare eller något mycket värre.

Dags att stiga av. Tåget fortsätter sin färd mot gryningen.