Språkförbistring

Jag har jobbat med språk i olika former i hela mitt liv. Nåja, nästan hela mitt liv. Jag har bland annat undervisat utländsk personal på olika företag i svenska. När man lär sig ett främmande språk och flyttar till ett främmande land uppstår nästan alltid roliga, udda och svårbegripliga situationer . Jag tänkte härmed delge er några exempel ur den digra samling jag har att ösa ur.

En mycket ambitiös elev från England skulle fullborda ett antal meningar för att öva på ordföljd i bisatser. Meningen började: Man bör skaffa barn, innan... Meningen i min elevs version: Man bör skaffa barn, innan man åker till kontoret. Hm, hur tänkte han då? Han trodde att skaffa betydde att man hämtade eller lämnade saker. Inte så konstigt med tanke på att vi så lättvindigt skaffar såväl barn som nya skor.

En kvinna från Kanada gick en intensivkurs i en vecka och var i början full av entusiasm. Efter en vecka talade hon sämre svenska än när hon började. Hon fick helt enkelt en mental blockering. Hon kunde inte ens svara på vad hon hette eller kom ifrån, sådant hon kunde innan hon började. Hon var dessutom rädd för svenska vokaler som hon kallade "the decorated ones". "Do we really need to use those decorated ones?" Ja, de ingår liksom i det svenska språket.

Jag frågade en kvinna från Indien vad hon hade gjort föregående helg. Hon berättade glatt att hon hade varit på Skansen. "Trevligt, vad såg du där?" Bra övning på preteritum med starka verb, tänkte jag. Hon hade sett älgar, sälar, björnar och rövar. Inte helt omöjligt men troligen inte det hon menade. Svårt det där med vokaler.

En annan elev från Indien berättade att han talade åtta språk. Detta hör inte till vanligheterna så jag frågade hur det kom sig. Han svarade då: "I learn languages out of love and respect for people". Finare än så kan det inte sägas.

En elev från England hade fått i uppgift att skriva och berätta om sin dag. Han hade tagit uppgiften på stort allvar och började ivrigt förtälja sin historia. När han kom till lunchtid lät det så här: "Jag hade en hora till lunch." Va? Really? Till saken hör att han kunde lite spanska och vad han menade var att han hade haft en timmes (hora) lunch.

Jag är en mycket bra och tålmodig lärare men det finns en sak som gör mig totalt förvirrad och uppgiven. Detta gäller framför allt engelskspråkiga elever. Om jag frågar: "När äter du lunch?" så svarar personen i fråga: "Jag du äter lunch kl 12." Varför? Två pronomen? Är det för att "du" påminner om engelskans "do" som används för att bilda frågor? Men varför upprepa det i svaret? Förbryllande.

För en del år sedan undervisade jag en liten tjej på sex år som kom från Tyskland. Familjen bodde i Sverige på grund av pappans jobb. Innan de kom hit hade de bott i USA så hon pratade mycket bra engelska. Detta var ett par veckor före jul så vi pratade om julen och vad hon brukade göra då. Hon hävdade envist att Jesus minsann kom från Tyskland. Men han föddes väl ändå i Betlehem? Jag sade att Betlehem låg i det land som nu är Israel. Då utbrister hon: "Israel is a dirty smelly country full of dirty smelly people." Exakt så, sade hon. Självklart är det ingenting som en flicka på sex år har kommit på själv. Det tragiska är att hon säkerligen hade hört sina föräldrar prata om detta. Att de kom från Tyskland gjorde inte precis saken bättre. Beklämmande.

Listan kan göras lång och jag återkommer säkerligen med fler exempel en annan gång. En sak kan jag dock säga med säkerhet och det är att jag genom åren har träffat många roliga och intressanta personer. En del av dem har förblivit vänner som jag uppskattar mycket.

Kvitter

Vill bara informera om att Havanna numera har brett ut sina vingar och börjat twittra också. Till höger på sidan återfinns mina senaste tweets. Någon mer som twittrar? I så fall får ni gärna twittra tillbaka. Kackel undanbedes. Kuckeliku på er!

Bad hair day?

Niqab! För dagar när man inte känner sig på topp. Känns ditt hår lite risigt och trött ibland? Drabbas du av oförtjänta blemmor i ansiktet? Känner du dig lite hängig? Är du bakis? Har du inte lust att börja jobba? Vill du skrämma livet ur små barn? Då ska du genast införskaffa en niqab! Den löser alla dina problem. Den finns att tillgå i 100 % härligt skrynkelfri polyester. Du kan alltså alltid bära den med dig i handväskan för alla eventualiteter. När andan faller på kan du likt Clark Kent dyka in i närmaste telefonkiosk (om det nu finns någon att tillgå), dra på dig skynket och gömma dig för omvärlden. Vänta inte! Skaffa den idag så får du några heliga skrifter på köpet. Garanterat spännande läsning.

OBS! Långvarig användning kan orsaka håravfall, glåmig hy, benskörhet och permanent arbetslöshet.

Förfördelad

Oj vad det är synd om Elisabet Höglund! Precis alla är dumma mot henne. Hon är fullständigt utmobbad av hela världen. Hennes bitterhet når snart Kikki-klass. Inte illa pinkat! Hon förtjänar definitivt respekt för att hon så ståndaktigt håller bitterheten vid liv. Den viker aldrig från hennes sida. År ut och år in proklamerar hon sin bitterhet ut över världen. Nu har människan skrivit en bok också. Fattas bara annat. Självklart måste man sätta bitterheten på pränt och spara den till eftervärlden. Där står att läsa om alla dessa onda människor som varit elaka mot henne. Fy på dem! Nu får de minsann så de tiger, tänker lilla Elisabet. Pilutta er liksom. De före detta kollegorna i det fantastiskt intellektuellt stimulerande programmet Förkväll får sig naturligtvis en känga eller två. Ingen av dem är journalist, bräker Elisabet. Nää, det menar du inte. Men Elisabet är en seriös sådan. Det var därför hon tog jobbet på TV4. Jo, jag tackar. Men återigen är hon värd en eloge för att hon lyckades bli sparkad från detta program. Det hade nog inte många gått i land med. Men det berodde naturligtvis inte på att hon var dålig. Nej, det var ren och skär åldersrasism naturligtvis. Om man inte vet vad man ska skylla på, kan man alltid skylla på någon typ av diskriminering.

Jag emotser nu förväntansfullt nästa drag. Fortsätt kämpa! Låt inte bitterhetens låga slockna.

Aftonbön

Eftersom mina föräldrar inte är det minsta religiösa var det min farmor som lärde mig att be aftonbön. Jag brukade tillbringa några veckor varje sommar i mina farföräldrars sommarhus och varje kväll bad jag och min farmor Gud som haver barnen kär. Jag minns att jag tyckte mycket om de stunderna. Nu i vuxen ålder är jag en förtappad själ och ber inte aftonbön längre men av någon anledning kom jag att tänka på just den här bönen häromdagen. För er som inte kommer ihåg den:

Gud som haver barnen kär
Se till mig som liten är

Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer

Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver Fader vår

Amen

Det som slår mig med den här bönen nu är att jag inte alls finner den så förtröstansfull som jag gjorde som liten. Då kändes det tryggt att det fanns någon som tog hand om alla barn och vakade över dem. Nu känns den nästan obehaglig. Gud känns som en stor ful gubbe som har makt över alla barn. Oavsett vart de vänder sig är det minsann Gud som bestämmer om de får vara lyckliga och är de olyckliga kan de inte vända sig någon annanstans. Ingen valfrihet där inte! Är det någon som håller med?

Min kära farmor skulle inte ha tyckt om detta inlägg men jag ska tillägna henne en en egen bön som plåster på såren. God natt!

A tribute

I flera dagar har jag haft en låt fastklistrad i hjärnan som vägrar släppa taget. Låten heter Un monton de estrellas och handlar naturligtvis om stor olycklig kärlek. Den är skriven och framförd av den kubanske sångaren Polo Montanez. Han är närmast att likna vid ett nationalhelgon på Kuba och när han dog i en trafikolycka 2002 utbröt stor landssorg. Eftersom jag lever med låten är det inte mer än rätt att ni, kära läsare, också får ta del av den. Videon är som sig bör rätt cheezy men håll med om att låten är riktigt riktigt bra. En trallvänlig schlager av bästa märke.

Skit

Överallt görs det reklam för diverse rengöringsprodukter. Man ska putsa, gno och feja sitt hem i tid och otid så att det blir kliniskt rent. Gör man inte det börjar de elaka bakterierna frodas och gro och då är det kört. Jag har förvisso själv ett mycket välstädat och ordningssamt hem men det beror snarare på att jag har städ- och ordningsmani (se inlägg Ordning & Reda under kategori Mani), inte på att jag är rädd för bakterier. Dagens rengöringsprodukter ger sken av att kunna ta bort i stort sett allting. Spreja lite och simsalabim får du ett skinande badrum och ett glänsande kök utan minsta tillstymmelse till något orent. Är det verkligen nyttigt? Numera räcker det tydligen inte att man har en sådan där grej i toaletten som rengör när man spolar. Nej, nu har denna manick mordeniserats och man kan sätta fast den med hjälp av en sugpropp. Vitsen är att bakterierna inte ska fastna och bosätta sig i manicken. Jag undrar då: Spelar det någon roll om jag har lite bakterier i toalettstolen? Jag brukar inte använda toaletten för fotbad och jag använder företrädesvis vattenkranen i köket om jag är i behov av dricksvatten. Vad hände med: "Lite skit rensar magen"?

Idol?

Nu är det Idol-tider igen för hundrade gången. Vad är egentligen meningen med programmet? De som vinner blir det aldrig något av och efter att ha halkat längre och längre ner på B-kändislistan försvinner de ur det allmänna medvetandet för gott. Ändå upprepas proceduren varje år och det haussas och skrivs mängder med artiklar ur olika vinklar om denna pseudohändelse. Och lika säkert som amen i kyrkan startar mobbingdiskussionerna. Det är nämligen taskigt av juryn att tala om för de små liven att de inte kan sjunga. Många av dem kan faktiskt inte sjunga. Punkt slut. När ska det sluta daltas i Sverige? Det är synd om alla och kan man inte sjunga ska man få göra det ändå. Blaha. Men det värsta är inte att en del blir ledsna av kritiken utan att många skiter i den kritik de får och anser att kritiken är fel och att juryn är dum i huvudet. Att många unga idag växer upp med en stor portion självförtroende är naturligtvis positivt men att många fullständigt saknar självkritik är skrämmande. Låter man som som en brunstig åsna borde man vara tacksam att någon talar om det för en.

Hjärndöd? Lobotomerad?

Nej, kära läsare. Så illa är det inte. Jag har förstått att det är många som undrar vart jag har tagit vägen men jag kan lugna er med att jag lever, frodas och mår fint. Jag har helt enkelt tagit en paus från bloggen eller också är det bloggen som har tagit en paus från mig. Jag tillhör dessvärre (?) inte den kategori människor som lever efter devisen "Jag bloggar alltså finns jag". Jag har inte känt mig särskilt föranledd att skriva och inte heller att läsa andras bloggar. Det beror inte på att de inte intresserar mig. Det finns många intressanta, läsvärda, intelligenta, roliga och underfundiga bloggar där ute men jag har helt enkelt inte känt någon större lust att läsa och kommentera. Men nu när höstmörkret sänker sig och jag har någorlunda koll på min tillvaro känner jag bloggsuget komma tillbaka. All good things come to those who wait...

Kommunistlogik

Häromdagen besökte jag och maken det kubanska konsulatet. Ni som brukar läsa min blogg vet hur lite jag har till övers för konsulat i allmänhet och det kubanska i synnerhet. Som en liten röd kommunistiskt ö ligger det insprängt i det borgerliga mörkblåa Stocksund här i Stockholm. Själva konsulatet är närmast att likna vid en liten oansenlig barack med gallerförsedda fönster. Vad man nu ska ha det till. Det är väl knappast någon i grannskapet som tänker bryta sig in och kräva asyl. Väl insläppt genom gallergrindarna måste man alltid sitta ned och vänta i en evighet även om det inte finns någon före en i kön. När man sedan får komma fram till luckan och man får göra sitt ärende, försvinner de in någonstans i de bakre regionerna och så får man vänta i en evighet till. Man måste alltid ha med sig 1000 kopior på allting varpå de sedan kopierar dessa papper en gång till. Jag tror inte att miljötänkande står särskilt högt i kurs på Kuba. När man sitter där och väntar kan man titta på en käck turistfilm med vackra miljöer och glada dansande kubaner eller så kan man läsa kamrat Fidels reflektioner över allt och ingenting. Dessa återfinns i små fula kopierade maskinskrivna häften och inbjuder inte direkt till läsning.

Anledningen till konsulatbesöket denna gång var att min man för ett år sedan ansökte om något som kallas PRE. Kubaner som har uppehållstillstånd i ett annat land på grund av exempelvis giftermål har lämnat sitt land legalt och förlorar därmed inte sitt medborgarskap, vilket är fallet med dem som har flytt landet. Däremot måste de ansöka om PRE om de vill behålla sin "status" som kubanska medborgare. Ansöker man inte om detta eller får avslag kan man som kuban endast vistas i landet på samma villkor som turister. Detta innebär exempelvis att man inte får stanna hur länge man vill, man får inte köpa eller äga hus, inte jobba och man får inte bo hemma hos sin egen familj. INTE BO HOS SIN EGEN FAMILJ! När man väl ansöker om detta med 1000 dokument måste man också betala en summa pengar för de MÅNADER man måste vänta. Detta är naturligtvis en form av straffavgift för att man lämnat sitt hemland. Dessa dokument skickas sedan till Kuba, inte per post, inte per fax utan med en person från konsulatet när denne behagar resa till Kuba. Väl där ska dokumenten godkännas av någon minister och man kan helt godtyckligt få avslag efter att ha betalat pengar i flera månader eller mer. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att inte vara välkommen tillbaka till sitt hemland och inte ha rätt att bo hos familj och vänner. En landsförvisad paria utan rättigheter. Helt omöjligt.

Min make har i alla fall fått sitt tillstånd så nu kan han fortsätta vara kuban även på Kuba. Men min make kommer från en privilegierad familj med visst inflytande och detta spelar naturligtvis stor roll när de fattar sina beslut. De som inte gör det får fortsätta betala och hoppas att kamrat Fidel börjar reflektera över sin hädanfärd istället.