Språklektion II

Idag ska vi prata om hjälpverb och dess användning. Vi ska särskilt titta på verbet måste. Detta verb används i tid och otid av oss svenskar. Folk säger saker som: "Jag måste gå och lägga mig nu." Men va' tråkigt att du fortfarande inte får bestämma när du ska gå och lägga dig fastän du är 40 år. Eller: "Åh, jag måste köpa nya skor." Jaså, vad händer om du inte köper nya skor. Måste du gå barfota då? Man hör också yttranden som: "Nej, nu måste jag faktiskt äta lunch." Sådana fraser är bara relevanta om du är ett barn eller är tvångsintagen på grund av ätstörningar. I dessa fall används med fördel istället vill, bör, ska eller behöver. Vill uttrycker en önskan, bör en rekommendation, ska framtid, behöver ett inre behov. Måste används för att uttrycka ett yttre tvång, något man inte har något val inför, något som bestäms av yttre faktorer. Det finns redan tillräckligt många saker man måste göra, så varför inskränka sig och snöra åt den redan trånga tvångströjan ännu mer? Nu ska jag gå och jobba och medan jag jobbar måste ni läsa detta inlägg vare sig ni vill eller behöver.

Vill ni se en stjärna...

...se på Mattias Enn. Jag tänkte att jag skulle göra lite oförblommerad reklam för en av mina goda vänner. Inte för att han behöver det eller för att han är min vän utan för att han helt enkelt är riktigt bra, fabulös skulle man kunna säga. Mattias är charmör, estradör, sångare och kuplettförfattare och han är också årets Zarah Leander-stipendiat. Alltid lika oklanderligt klädd framför han med själ och hjärta sånger från en svunnen tid, lika elegant på svenska som engelska eller franska och tyska. Gå gärna in på hans hemsida www.mattiasenn.se om ni vill veta mer om honom och hans musik. Där kan man också lyssna på spår från hans många skivor. Fantastisk, fantastic, fantastique, fantastisch!

SJ

Att påstå att jag är en vän av statens järnvägar vore en grov överdrift. Inte för att jag har något emot att åka tåg rent principiellt utan för att det är så djävulskt dyrt. Här pratas det om miljön och att tågresande är det bästa alternativet från miljösynpunkt. Men om man vill att folk ska åka tåg kan man inte ta samma pris för en resa Stockholm-Malmö som för en veckas charterresa till Grekland med helpension. Detta pris förlänar en inte heller en plats i första klass, nej man måste sitta i obekväma säten från 40-talet (minst) och frysa häcken av sig

En gång tänkte jag mot bättre vetande boka en resa Stockholm-Älmhult för att hälsa på goda vänner. Inte nog med att resan skulle kosta skjortan, jag var dessutom tvungen att byta tåg med en väntetid på 1 tim. Det fanns inte heller någon möjlighet att komma fram tidigare än 20.30 på kvällen och lika illa var det med återresan. När jag påpekade för kvinnan på SJ att jag tyckte att det var hutlöst blev hon inte direkt glad (hon jobbar ju i kundtjänst och som sådan är man aldrig särskilt uppåt). Jag envisades med att hon ändå måste hålla med om att det var väldigt dyrt. Men icke sa nicke! Om jag inte ville åka tåg kunde jag gott låta bli. Samtalet avslutades med att jag sa att hon kunde stoppa upp SJ där bak (eller något annat lika sofistikerat). Efter en liten stund ringer kvinnan från SJ upp mig och säger att hon ska polisanmäla mig. ???, sade jag. Jo, man får minsann inte vara så otrevlig. Det är rent av kriminellt. Jag sade att hon gott kunde göra det eftersom polisen säkert inte har något viktigare för sig (som mord, våldtäkter etc). Jag rådde henne vidare att sjukskriva sig eftersom hon säkert var utbränd (man blir lätt det i Sverige) men det föll inte precis i god jord. Det är väl onödigt att påpeka att jag aldrig åker tåg. Jag susar istället fram i min lilla italienska bil och njuter av resan. Mycket trevligare och BILLIGARE. Dessutom kan man röka när man vill och slipper SJ:s svindyra skitmat och idiotiska medresenärer.

Politiskt korrekt

Läste i tidningen häromdagen att små barn enligt statistiken skadar sig oftare nu än tidigare. Jätteroligt! Ja, inte att barn skadar sig utan att orsaken påstås vara att det numera är fler pappor som tar hand om sina barn. Varför är då detta kul? Jo, eftersom det blir så svårt nu för alla ängsligt politiskt korrekta människor i detta land att förhålla sig till detta. Kan det vara så att pappor inte är lika bra som mammor på att ta hand om de små? Men då faller ju hela jämställdhetstanken om att det är så viktigt att båda föräldrarna tar ansvar för barnen. Måste vi gå tillbaka till en tid när kvinnor var hemmafruar och tog hand om hem och familj? Då får ju i alla fall kristdemokraterna som de vill. Kvinna, bliv vid din läst (läs spis). Hur står det då till med barn som växer upp med två homosexuella pappor? Är det dubbelt så farligt? Kanske måste vi förbjuda bögar att skaffa barn nu när skadestatistiken pekar uppåt. Men det problemet kan säkerligen kringgås genom att man hävdar att homosexuella män ändå är som kvinnor. Och barn till lesbiska par de lever ju redan dubbelt så säkert enligt detta resonemang. Summan av kardemumman blir då att heterosexuella par får avstå från gemensam avkomma så länge kvinnorna i dessa relationer envisas med att yrkesarbeta och tjäna egna pengar.

Allergi II

Jag är inte allergisk mot vare sig djur eller mat (förutom då nötter i betydelsen idioter) men jag kan få astmaliknande anfall när det gäller språkliga företeelser (se inlägg Allergi från jan). En av de saker jag har mycket svårt för är när personer avslutar sina meningar med eller. Varför gör man det när det inte är en fråga? "Nu gör vi så här, eller...?" Grammatiskt helt obegripligt. Man tappar genast förtroendet för människor som har denna ovana. Det tyder på obeslutsamhet och osäkerhet. Antingen är det en fråga eller också är det påstående, inte något mitt emellan. Detta ofog är något typiskt svenskt. Vi påstår och tycker ogärna saker utan att få andras godkännande. Vi söker hela tiden bekräftelse på det vi säger och det alldeles i onödan. Vill man veta vad någon annan tycker, ställer man en direkt fråga. I annat fall sätter man punkt. Den här ovanan orsakar en massa tjafs eftersom alla ska ha en åsikt om absolut ingenting. Det är fullständigt onödigt och tidsödande, eller?

Estetik

Jag är på intet sätt anhängare av kommunismen, dess utövande och de långtgående konsekvenser den har haft och har för människor runt om i världen. Vill bara poängtera det innan ni börjar protestera. Men det är fascinerande att titta på kommunismens estetik. Jag vet att det finns personer som anser att man inte kan särskilja de båda men min ambition är inte att vara politiskt korrekt. Gammal Sovjetpropaganda exempelvis är från rent estetisk synpunkt så snygg, hävdar jag. Det mesta rörande kommunism och socialism är så mycket snyggare och mer tilltalande än andra politiska riktningar.

Den Sovjetiska flaggan exempelvis...

Sovjetisk propaganda...

Vem ska bort av...

Ernesto Che Guevara...

...och Alfons Åberg?


Den sovjetiska nationalsången är också utan tvekan vackrast i världen och jag är glad att Ryssland beslutade sig för att ta tillbaka den. När jag växte upp hördes den ofta ljuda i svenska TV-apparater i olika sportsammanhang. Den är lite av min barndoms signaturmelodi.


Här i Sverige har vi proggmusiken som bra exempel. Staten och Kapitalet är en jättebra låt oavsett vilken politisk färg man föredrar. Jag ger er Ebba Gröns version eftersom den faktiskt är bättre än Blå Tågets. Denna låt brukade alltid spelas friskt på MUF:s fester. Det säger väl allt...

PT

Nuförtiden är det mycket populärt att ha en egen PT (personlig tränare) på gymet. Folk klarar nämligen inte av att träna annars. De behöver någon som peppar dem (läs skriker åt dem) och talar om för dem exakt vad de ska göra. Om någon skulle stå bredvid mig på gymet och hurtfriskt skrika "Kom igen! En till! Ge inte upp nu!", skulle jag utan tvekan slå honom eller henne med ett basebollträ i skallen (om det nu fanns något sådant att tillgå). Jag kan inte tänka mig något mer avskyvärt. Av förklarliga skäl går jag heller aldrig på något av de otaliga gympassen. Längst där framme står en person och vrålar för att överrösta den hemska musiken och av detta ska man känna sig uppmuntrad och peppad. Fan heller!

Men själva idén med en PT är inte så dum om man överför konceptet till ett annat sammanhang. Tänk om man ständigt hade ett proffs som sade till en när man gjorde något man inte borde eller som inte var så bra för en. "Den där människan ska du inte bry dig om. Hon ger dig bara negativ energi och det är inte bra för dig. Henne ska du göra dig av med." Eller när man är ute på krogen och beställer in alldeles för många glas vin fast man vet att man inte borde. "Nu är det slutdrucket. Dags att ta in notan. Du kommer att må så mycket bättre imorgon." Ibland händer det ju också att man känner sig nödd och tvungen att köpa sådant man absolut inte behöver och då vore det ju bra om någon påpekade att man redan har 100 par skor och att man istället borde ta och betala sin restskatt. Detta scenario skulle jag seriöst kunna tänka mig men håll er borta från mig på gymet om ni är rädda om livhanken.

Se på mig!

Webben översvämmas av bloggar, min är en av dem, men vad skriver folk om egentligen? Inte mycket kan man konstatera när man surfar runt där ute. Det finns de som har nischade bloggar, såsom fotobloggar, matbloggar eller modebloggar men väldigt mycket handlar inte om någonting. De flesta skriver om sitt vardagsliv men det är ju oerhört få som har ett så pass intressant liv att det är värt att läsa om. Jag skiter fullständigt i hur många katter, hundar eller barn folk har och hur de ser ut. Jag bryr mig inte det minsta om vad folk äter till frukost, vilka kakor de bakar eller vilken outfit de har valt för dagen. Folk skriver på fullt allvar att de inte har något att skriva om och sedan postar de det som ett inlägg. Många publicerar också ett oändligt antal bilder på sig själva, sin familj, sina vänner, sina husdjur och sina barn. Vilka förutom de närmast sörjande är intresserade? Det är naturligtvis bra att det finns en mångfald och att alla kan välja att skriva och läsa om det som passar just dem men jag tycker personligen att kvalitetsnivån är rent bedrövlig. Det värsta är dock inte vad folk skriver utan hur de skriver. Jag menar inte att alla som bloggar måste vara toppskribenter men man måste väl ändå kunna stava och sätta ihop en korrekt mening. Det kryllar av inlägg som inte ens går att läsa på grund av alla språkliga brister. Som tur är finns det en antal ljuspunkter i bloggmörkret som gör sitt bästa för att överglänsa allt det mediokra. Tack för det!

Stan vs Landet

Var är bäst att bo? I en stor stad, en liten stad eller på landet? Personligen föredrar jag att bo i en större stad eftersom utbudet är så mycket större. Det finns en mångfald när det gäller biografer, teatrar, barer, nattklubbar, museer, caféer, affärer, restauranger o s v. Man har fördelen av att kunna välja det som passar en bäst för tillfället. Japanskt till lunch och thailändskt till middag, bio ena dagen och teater nästa. Finns det då inga nackdelar? Nej!

Många hävdar att det är trevligare att bo i en mindre stad eller på landet eftersom folk umgås på ett annat sätt och man blir inte lika anonym. Exakt där ligger problemet. Jag vill inte att folk ska lägga sig i vad jag gör och veta allt om mig. Om man inte gifter sig, skaffar barn, hund, hus, volvo, bakar bullar, tittar på bingolotto och umgås med grannar som man inte har något gemensamt med, faller man utanför den gängse normen och anses konstig. Vilken mardröm! En del har också fått för sig att man inte kan bo i en stor stad när man har barn. Det är inte bra för de stackarna att växa upp i en storstadsmiljö. Dumheter! Enda skillnaden är att de blir mer sociala och lär sig säga "bil" före "ko". Några anser också att det bara är idioter som bor i storstäder. Men det är väl klart att det bor fler "idioter" i storstäder procentuellt sett. I ett litet samhälle finns det bara en byfåne och det kan ju inte vara roligt att vara helt själv utan likasinnade. Sedan är det ju så att Sverige saknar riktiga storstäder. De som tycker att Stockholm är en storstad måste ha en förvrängd världsbild. Det är ju inte direkt New York, London eller New Delhi. Nej, att bo i Stockholm är som att bo både i stan och på landet. Perfekt, helt enkelt!

Pull the plug

Läser på nätet om en 31-årig kvinna som varit totalförlamad sedan hon var sex år. Hon vädjar nu i ett brev till Socialstyrelsen om att få hjälp med att dö. Har hon rätt till det eller inte? Enligt Socialstyrelsens riktlinjer är det förbjudet att vidta åtgärder vars enda syfte är att orsaka en patients död, alltså det vi kallar dödshjälp. Samtidigt står det att läsa att alla människor har rätt att få bestämma över sitt eget liv. Vad innebär det? Att man får bestämma över sitt eget liv så länge man är i livet men inte om man vill att det ska avslutas? Jag finner det mycket märkligt. Om man bevisligen är vid sina sinnens fulla bruk och har starkt vägande skäl (som kvinnan ovan) ska man inte då också få bestämma när ens liv ska avslutas? Om jag har förstått saken rätt är det lagligt att "sluta ge livsuppehållande åtgärder", d v s att man låter någon dö utan aktiv hjälp. Detta kan då få till följd att döden blir plågsam och utdragen. Det kan väl ändå inte vara att föredra. Är detta ett moraliskt eller religiöst dilemma? Bara Gud har rätt att ta liv? Men om man inte tror på Gud, då? Låt oss vara lite progressiva i den här frågan och införa en lagändring som innebär att man också får bestämma över sin död i den mån det är möjligt.