Det finns goda människor, mindre goda människor och dåliga människor. Jag befinner mig någonstans till höger på skalan. Goda människor tänker på allt och alla. De äter inte kött på grund av dålig djurhållning, de sprejar inte håret av hänsyn till ozonskiktet, de ger pengar till hemlösa, de protesterar för människor och djurs rättigheter, de har koll på vilka företag som kan tänkas använda sig av barnarbete och de har minst 100 fadderbarn runt om i världen. Hur hinner och orkar de ha koll på det? Jag har fullt sjå med min egen lilla värld.
Visst blir jag som många andra upprörd över orättvisor, fördomar, inskränkthet och intolerans men jag går omkring i livet utan att uppröras alltför mycket av sälar som dör. När det har skett en olycka i tunnelbanan förstår man att någon måste ha kastat sig ner på spåret och blir då hemskt irriterad över att personen i fråga måste ta livet av sig mitt i rusningstrafiken. "Fan, nu hinner jag inte gå och träna idag", är den första spontana tanken som far genom hjärnan. Häromdagen åkte jag hem från en teaterföreställning tillsammans med en väninna och jag pekade på en man som låg utslagen på en filt vid tunnelbanestationen. "Vad hemskt. Den där mannen ligger fortfarande där." "Va?", säger väninnan. "Jaha där. Jo, förresten hur blir det med..." Totalt likgiltig inför mannen på gatan. Nu pratar vi ändå om en oerhört empatisk, generös och trofast person. Vad beror detta på? Är det för jobbigt att vara en god människa hela tiden? Måste man vara selektiv och välja sina goda gärningar? Eller är godhet något subjektivt beroende på vem man är och var man befinner sig? Vid Karlaplan på Östermalm här i Stockholm kan man exempelvis läsa på anslagstavlor att man vid nästa gudstjänst samlar in pengar för att ta hand om hemlösa katter. Det låter ju trevligt och omtänksamt men kanske har hemlösa människor mer behov av hjälp än katter. Men de uppehåller sig ju å andra sidan inte på Östermalm. En äldre dam fick en gång frågan vad hon tyckte om barnarbete och hon svarade: "Nej, vet du vad. Barn har ju ingen känsla för kvalitet." Hon hade helt uppenbart ett annat perspektiv.
Jag har en annan väninna som är godheten personifierad. Hon berättade en dag att hon hade gett en hemlös person pengar så att han kunde gå och köpa sig en jacka eftersom det var kallt ute. Cynisk som jag är frågade jag henne om hon verkligen trodde att han gick och köpte sig en jacka för pengarna. Det var väl ändå mer troligt att han gick till Systemet och köpte vodka. Hon svarade då att det var mycket möjligt men det viktiga är att hysa tilltro till människor. Godhet var ordet.
4 kommentarer:
jag kan tänka mig att många gånger är godheten begränsad till vissa områden...jag själv och det för min egen skull vill behandla alla människor som jag själv önskar bli behandlad(även om jag inte blir det så vill jag inte ändra min nivå av tänk för det)men jag mår bra av det så den godheten kan ses som egoistisk...sen har jag mina områden jag brinner för medans det finns massor av orättvisor inom andra områden som jag inte alls bryr mig om eller regerar över...sen kan godheten även komma ifrån egna gamla erfarenheter som gör att man värnar om vissa saker...men som jag brukar säga så när det väl kommer till kritan är människan en egoist för den sidan märker jag av när det kommer till mina närmsta...sen har endel människor helt enkelt råd att vara goda...Godhet är ett stort ämne och den riktigt goda människan är sällsynt men om vi alla är goda inom vissa områden är det gott nog anser jag:-))
Tack!!Din kommentar om min blogg värmde nå oerhört och just nu sitter jag här och är lycklig...
Kram!
Beror väl på VARFÖR man är god.
- Är det för att man själv ska må bättre, alltså egoistiskt.
- Är det för att andra ska se hur god och generös man är.
- Eller är man god för att man VILL vara god mot andra utan att man skryter vitt och brett med sina godheter.
- Alla människor gör nog nåt gott mer eller mindre nån gånmg. Beror på tillfället och mot vem.
Elias som skrivit nedanstående text är bara en av alla tusental medmänniskor i detta land som ”behandlas” på detta sätt:
”Jag var hungrig och ni sålde allmosor till mig.
Jag var naken och ni gav mig skänkta begagnade kläder och utgångna skor.
Jag levde som hemlös och ni gav mig daghärbergets hårda bänkar att för några få timmar vila min trötta och frusna kropp.
Jag var ensam och ni gav mig allsång, samkväm och välgörenhet.
Jag blev vanvårdad av socialen och kriminalvården och ni sade: "Försök se det ljusa i alla fall".
Jag var skadad av kartläggningar och LVM-progromer och ni sade: "Ta det lungt".
Jag sökte efter min värdighet och ni gav mig era regelböcker och sade: "Lyd!! Annars blir du portad"!!
Jag var utslagen och ni studerade mig, vägde mig och kallade mig "studieobjekt".
Jag blev inlåst och tvångsvårdad och ni tyckte: "Visa lite respekt för allt gott vi gör för dig".
Jag var bortsorterad och ni klassificerade mig och brände in många olika varustämplar på min kropp.
Jag grät och ni sade: "Så ja, schåpa dig inte"
Utifrån detta har jag skrivit min reflektion till detta.
Samtidigt som denna offerskapande och beroendeframkallande "godhet" sprider sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Så pratas det och tycks bland de ”rättfärdiga” professionella att människor måste ta ett eget ansvar över sina liv, jaha, hur, vart och när då?
För att överhuvudtaget kunna ges en chans att ta eller få tillbaka ansvaret över sitt eget liv måste de myndigheter och organisationer som tagit det ifrån människor också ge det tillbaka.
Men då är vi helt plötsligt inne på saker ”god försvarar med "näbbar och klor, nämligen makten över andra människor och behålla dessa människor där de idag anses ska finnas.
Makt över andra människor fås idag genom teorier, moralism, förbannade kristna värdegrunder och andra ideologier. På dessa bygger vi sedan upp icke trovärdiga evidensbaseringar. Varför används inte verklighetsbaserad evidens? Kanske för att detta skulle innebära att de allra flesta karriärskåta och "goda" "hjälpare" skulle inse vilken meningslös stege de valt att klättra i.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Skicka en kommentar