4 februari 2010

Ångest


Mina egna ord känns överflödiga i detta inlägg så jag lämnar er med den obestridliga mästaren i detta ämne, Pär Lagerkvist. Ingen kan som han få det att låta så överjävligt och snyggt på en och samma gång. Ångest i sin renaste form. Läs och rys.

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,mitt hjärtas skri i världen

5 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad härligt med lite ångest!

Anonym sa...

Håller med....mysigt med ångest!
Slita bort naglar och riva sönder händerna....! Den kan läsas om och om igen!

Anonym sa...

Pär Lagerkvist måste ha mått väldigt dåligt när han skrev den dikten!
Man blir inte glad av den!

Anonym sa...

En bra dikt ska vara lite svart och ångestfylld..Allt behöver inte vara så glatt och gulligt.

Havanna sa...

Nej, dikten heter ju "Ångest, ångest...", så särskilt uppåt är den ju inte. Men dikter behöver man ju som sagt inte alltid må bra av, lika lite som alla tavlor eller konstverk måste vara vackra. Det är inte riktigt det som är konstens uppgift... Läs "Ondskans blommor" av Baudelaire.