Jag är frisk, har rätt så bra kondition, är rätt stark, har inga sjukdomar, inga rynkor, knappt några hål i tänderna, har aldrig sytt ett sår eller brutet ett ben och jag har blindtarmen kvar. Men jag har börjat få vissa obestämda åldersrelaterade åkommor. För det första har jag fått problem med mörkerseendet. För några år sedan förstod jag inte alls vad folk menade med detta. Nu vet jag. Jag ser inte ett skit när jag kör bil i mörkret och eftersom jag bor i ett land med 9 månaders mörker är detta ett problem. Vad ska jag göra nu? Min make har inget körkort, vilket i och för sig inte är ett så stort hinder där han kommer ifrån. Kan man få färdtjänst? Jag har blivit stel i kroppen och är inte alls lika smidig längre. Ibland känns det som om någon har hällt cement i lederna. Jag är mycket tröttare och känner mig aldrig riktigt pigg eller utvilad (fast det har jag nog aldrig gjort när jag tänker efter). Kroppen börjar också sagga lite. Helt plötsligt har jag fått mage. Var kom den ifrån? Som ett oönskat brev på posten dök den bara upp och vägrar försvinna. Men det som oroar mig mest är att jag inte ska orka åka på semester i fortsättningen. Med semester menar jag inte sol och bad på spanska solkusten. Jag menar 6-7 timmars äventyrlig ridning i vansinnig hetta eller ösregn med massor av vin till lunch och middag med efterföljande drinkar för att sedan börja om igen morgonen därpå i en veckas tid. Detta ska gärna kombineras med storstadsvistelse med flera kilometer långa promenader, sena nätter och minst lika mycket alkohol. Jag har härmed påbörjat min kamp mot åldrandet. Må bäste man vinna.
5 kommentarer:
Jag vet vad du menar till 110%..har själv fått erfara den sista tiden att kroppen min inte är lika smidig och alert längre och det känns KONSTIGT för i mina tankar ser jag mig själv som jag var i fornstora dagar...det ända jag kan göra är att försöka trotsa det och endel i min närhet kallar det för nån slags kris...det får vara som det vill med det men för mig handlar det om en kamp som du skriver och varför...jo för att jag och kroppen min vill ha så roligt så länge det bara går och då tror jag att man ska trotsa vissa saker in i det längsta för då får man förhoppningsvis vara med om "roliga semestrar" ett tag till för skulle man bara tänka att kroppen börjar ta slut och ändra livsföring därefter då blir kroppen gammal över en natt...så jag hejar på dig...sen finns det väl vissa saker man inte kan göra mycket åt men det är en annan sak:-)
Min mor sa att man kommer alltid att känna sig som 25 - 30 inne i huvudet och i själen. Men kroppen säger nåt annat och så även spegeln.
Vi är en generation som inte vill känna vid åldrandet, men åldrandet vill känna vid oss. Det gör ont. :)
Du beskrev den väldigt träffande.
Jag vet precis vad du menar. Jag har alltid tyckt att min pappa har varit lite väl gnällig när han har sagt att det är svårt att köra i mörker och nu kan jag själv tycka att det är lite mer jobbigt och koncentrationskrävande ... Dessutom har jag fått lite svårt med ålderseende och att läsa liten text på nära håll, mina armar måste liksom sträckas ut för att det ska gå att se. Och helst behövs dagsljus ...
Min pappas fatser blev 96 år. När vi föreslog färdtjänst, då var hon "bara" 93, fnös hon: "Färdtjänst, det är för gamla och sjuka"! Underbart! Skit i er ålder och ignorera så mycket som möjligt av ev krämpor. LEV SOM OM VAR DAG ÄR DEN SISTA, EN DAG ÄR DET SÅ!
Nu är det ju inte så illa ställt med mig ännu. Men det är intressant och lite förfärande att upptäcka ålderstecken,om än svaga, som inte uppträtt förut. Men man ska inte ge sig. Man får förlita sig på gener och göra så gott man kan. Sund livsföring verkar alldeles för tråkigt.
Skicka en kommentar