Så var det då äntligen dags för final i melodifestivalen. Jag skrev ett inlägg om festivalen i februari där jag beklagade mig över eländet och undrade vad som var meningen med det hela nu när det bara går sämre och sämre för oss i den stora internationella tävlingen. Vad har vi egentligen att komma med nuförtiden? Men som trogen svensk lär jag titta ikväll och gnälla på allt och allting, precis som alla andra. Kan det vara så att vi har melodifestivalen i blodet? Är vi födda med en Waterloo-kromosom, en Carola-gen eller en uppsättning Diggiloo-DNA? Schlager kanske är en form av biologiskt tvång, någonting som vi svenskar inte kan komma undan hur vi än försöker.
Folk av utländsk härkomst har ofta mycket svårt att förstå vår fascination inför detta evenemang. Varje helg i flera veckor är det deltävlingar innan den stora finalen kommer. Inte en enda lördag kan man titta på TV. Men så är äntligen eländet slut, tänker de. Men icke! Nej, det är nu det börjar, den STORA finalen: Eurovision Song Contest. Shit! Not again! Jo, så är det om man bor i Sverige. La Suède 12 points.
4 kommentarer:
Jag tror också att vi har det i blodet. Inte många utlänningar som uppskattar vår schlagermusik. Skulle väl i så fall vara ABBA.
Vad tokigt det blev...
Ber om ursäkt,men min dator fick visst spelet.Inte min mening att publicera samma kommentar tre gånger..Kan man ta bort sin kommentar när det blir så galet?
Roligt att du kommenterar, Mauritz. Men det blev som sagt lite väl många av samma slag. Har nu tagit bort de överflödiga.
Skicka en kommentar